Känslostormar, ödmjukhet och att återta kontrollen...
Jag genomgår en personlig utvecklingskurs för tillfället. Den heter - att leva med perro-valpen Zoë. Vad har jag lärt mig såhär långt? Jo, att jag är en person som behöver jobba med mitt tålamod. Jag har kort stubin och kan bli skogstokig när det tänder till. Och tänder det till så kommer mina känslotårar. Hatar dem!!! MEN när jag håller på att ramla över kanten så kommer min envishet och drar mig tillbaka.
Låt mig berätta om gårdagen. Dagen gick över förväntan. Jag börjar få kontroll över tok-kisseriet och bajsandet. Totalt sätt så var det egentligen bara en kissolycka på jobb och en kiss och en bajs-olycka hemmavid. Vad som var knäckande var att jag framåt småtimmarna insåg att det var dags för mig att vara "tuffa matte". Jag var tidigare under dagen på 12 veckors vaccinationen och fröken visade sig lite försiktig (!!!!!??) på väg in hos veterinären. Men gulliga som de är på Tygelsjö-gruppen så visste de precis hur man skulle locka till sig lilltösen. Så fort hon kom över tröskeln så kastade hon sig över djurskötaren och överöste med pussar. När hon väl fick sin spruta så var det minsann ordentligt ljud i skällan. Hon skrek och vred sig så att alla andra skulle tro att hon torterades till döds. Vaccinet skvället lika mycket utanför som inne i hunden. Det var ett helt annat scenario från 8 veckors vaccinationen när lilla Zoë var sötaste vänaste saken som inte gav något ljud ifrån sig alls...
Efter konsulterande med veterinären så kom jag till insikt att jag måste se till att ta kommandot över köttbullen igen. Framför allt insåg jag att bajsandet och kissandet inne börjar på allvar bli markering från hennes del. Som han sa: Du har fått en stark personlighet under alla dessa förvillande lockar. Se till att forma henne innan hon formar dig!!
Och som om ödet var rädd för att jag inte skulle uppfatta detta tydligt tillräckligt så testade Zoë och jag maktförhållandet ordentligt igår natt...
Jag har börjat kunna tolka min hund ordentligt nu och en BIG THING är att se till att hon bajsar utomhus innan vi går och lägger oss. En massa tips har jag tagit till mig och framför allt handlar det om att jag ska ta den tiden det behövs utomhus och hålla mig luuuuugn och ointressant. Därför tog jag gott om tid på mig för sista rundan igår. Stod still - då satt Zoë också still och tittade ut mig. Händer det något??? Gick på vanliga plätten - då letade Zoë alla pinnar hon kunde hitta och låg och tuggade på dem istället. Favvo-sysselsättningen för tillfället... Gick en långsam promenad och andades djupt och lugnt. Inte föra över min otålighet i kopplet... Gick sådär alltså. Tillslut hade vi varit ute 45 minuter och flickan hade kissat två gånger. Då tänkte jag som så - okej. Jag har antagligen missat någon gång inne då hon också har ätit upp det... Så vi gick in och vi gjorde oss redo för att sova. Mina kläder åkte av och valpen slussades upp i sängen. Vad gör valpen det första hon gör - KISSAR I SÄNGEN!!! (första gången i historien det hänt alltså). Jag tänder till och tänker nu jäklar ska jag se till att visa vad jag tycker. Hivar ner hunden och fyar tydligt. Vad gör hon då. SÄTTER SIG OCH BAJSAR PÅ GOLVET!!!! Efter 45 tråkiga minuter ute... En liten kludd hann ut innan jag fyar, hivar upp henne och sätter henne i badkaret medan jag drar på mig kläder igen. Vid detta laget osar det ur mina öron.
Ut med hund-skrället. Samma procedur igen. Fast här förstår nog de flesta att jag inte kunde andas lugnt på ett bra tag... Det positiva var att jag hade noll tålamod med något som helst fjantande så hon gick som ett ljus i kopplet och gjorde ALLT för att var mig till lags. Förutom att då bajsa... Denna omgång var jag ute i 30 minuter, men när klockan var halv ett var jag så trött så jag höll på att börja gråta. Jag bestämde mig för att ge upp. Jag kunde ändå inte sätta gränser när jag var så trött och arg. Vi gick in. Jag satte på en kopp lugnande te för att kunna varva ner och somna. Övertrötta hunden fick damp, skällde som en galning och gav sig på mina fötter (stackars grannar). Time-out i badrummet. Te till matte. Hunden blev tyst, matte somnade i soffan av utmattning utan att ens dricka något av teet. Nån timme senare vaknar jag, öppnar till valpen som sover djupt. Sover kvar nere i soffan hela natten eftersom sängen är nerkissad...
SEN var jag pigg imorse... NOT. Men fruktansvärt målmedveten!!! Jag vaknade med envisheten. För såhär kunde vi inte fortsätta. Absolut inte. Dags att ta kommandot. JAG bestämmer när valpen sover (eftersom jag vid detta laget vet när hon behöver det...) JAG bestämmer när hunden får leka med kompisen Ella (under lunchen då det inte stör någon kollega). JAG bestämmer när hon får gå ut från vårt rum (med hjälp av kopplet bundet kring mitt skrivbord). Och vad hände? Jo, EN olycka är allt som hänt idag. Och hunden har blivit lugn som en filbunke hemma. Och gissa om ett ljus gick upp för mig. Tjejen behöver ju SOOOOVA ordentligt. Och det har hon inte hunnit med när hon busar med Ella så fort hon får tillfälle. Nu begränsas helt enkelt tillfällena. Det blir lugnare på jobbet, jag blir lugnare som kollega och chef OCH jag får tillbaka skrattet åt valpeländet. För det är lätt att glömma hur GUDACHARMIG hon är när hon inte bits, skäller, kissar inne och äter bajs...
Och med all sannolikhet är hon lika trött som jag av de sista dagarnas kamp, med kulmen igår. Men efter gemensamt bus (som jag styrde.. :-) och en runda vid halv åtta, så har hon sedan dess legat och sovit vid mina fötter. För er som kanske blir orolig över mina osande öron så gick jag inte längre i min ilska än att jag idag har en hund som konstant sökt min kontakt, lagt sig vid mina fötter och vid möjlighet pussat som en galning. HA! Skam den som ger sig! Och gud så skönt att jag går på Jeppe-kurs redan nu. Jag inser att jag inte var riktigt förberedd på Zoë-galningen. Och inte riktigt beredd på vilken spegling av mig jag fick i kopplet. (hmmmm det här med ödmjuketen...) Men jösses vilket radarpar vi kommer att bli när vi väl får kläm på varandra!!! Here we come!
Tjing!
PS. Jag skannade av lägenheten efter några som helst tecken på olyckor under natten när jag låt utslagen i soffen. Inga spår överhuvudtaget... :-)
Låt mig berätta om gårdagen. Dagen gick över förväntan. Jag börjar få kontroll över tok-kisseriet och bajsandet. Totalt sätt så var det egentligen bara en kissolycka på jobb och en kiss och en bajs-olycka hemmavid. Vad som var knäckande var att jag framåt småtimmarna insåg att det var dags för mig att vara "tuffa matte". Jag var tidigare under dagen på 12 veckors vaccinationen och fröken visade sig lite försiktig (!!!!!??) på väg in hos veterinären. Men gulliga som de är på Tygelsjö-gruppen så visste de precis hur man skulle locka till sig lilltösen. Så fort hon kom över tröskeln så kastade hon sig över djurskötaren och överöste med pussar. När hon väl fick sin spruta så var det minsann ordentligt ljud i skällan. Hon skrek och vred sig så att alla andra skulle tro att hon torterades till döds. Vaccinet skvället lika mycket utanför som inne i hunden. Det var ett helt annat scenario från 8 veckors vaccinationen när lilla Zoë var sötaste vänaste saken som inte gav något ljud ifrån sig alls...
Efter konsulterande med veterinären så kom jag till insikt att jag måste se till att ta kommandot över köttbullen igen. Framför allt insåg jag att bajsandet och kissandet inne börjar på allvar bli markering från hennes del. Som han sa: Du har fått en stark personlighet under alla dessa förvillande lockar. Se till att forma henne innan hon formar dig!!
Och som om ödet var rädd för att jag inte skulle uppfatta detta tydligt tillräckligt så testade Zoë och jag maktförhållandet ordentligt igår natt...
Jag har börjat kunna tolka min hund ordentligt nu och en BIG THING är att se till att hon bajsar utomhus innan vi går och lägger oss. En massa tips har jag tagit till mig och framför allt handlar det om att jag ska ta den tiden det behövs utomhus och hålla mig luuuuugn och ointressant. Därför tog jag gott om tid på mig för sista rundan igår. Stod still - då satt Zoë också still och tittade ut mig. Händer det något??? Gick på vanliga plätten - då letade Zoë alla pinnar hon kunde hitta och låg och tuggade på dem istället. Favvo-sysselsättningen för tillfället... Gick en långsam promenad och andades djupt och lugnt. Inte föra över min otålighet i kopplet... Gick sådär alltså. Tillslut hade vi varit ute 45 minuter och flickan hade kissat två gånger. Då tänkte jag som så - okej. Jag har antagligen missat någon gång inne då hon också har ätit upp det... Så vi gick in och vi gjorde oss redo för att sova. Mina kläder åkte av och valpen slussades upp i sängen. Vad gör valpen det första hon gör - KISSAR I SÄNGEN!!! (första gången i historien det hänt alltså). Jag tänder till och tänker nu jäklar ska jag se till att visa vad jag tycker. Hivar ner hunden och fyar tydligt. Vad gör hon då. SÄTTER SIG OCH BAJSAR PÅ GOLVET!!!! Efter 45 tråkiga minuter ute... En liten kludd hann ut innan jag fyar, hivar upp henne och sätter henne i badkaret medan jag drar på mig kläder igen. Vid detta laget osar det ur mina öron.
Ut med hund-skrället. Samma procedur igen. Fast här förstår nog de flesta att jag inte kunde andas lugnt på ett bra tag... Det positiva var att jag hade noll tålamod med något som helst fjantande så hon gick som ett ljus i kopplet och gjorde ALLT för att var mig till lags. Förutom att då bajsa... Denna omgång var jag ute i 30 minuter, men när klockan var halv ett var jag så trött så jag höll på att börja gråta. Jag bestämde mig för att ge upp. Jag kunde ändå inte sätta gränser när jag var så trött och arg. Vi gick in. Jag satte på en kopp lugnande te för att kunna varva ner och somna. Övertrötta hunden fick damp, skällde som en galning och gav sig på mina fötter (stackars grannar). Time-out i badrummet. Te till matte. Hunden blev tyst, matte somnade i soffan av utmattning utan att ens dricka något av teet. Nån timme senare vaknar jag, öppnar till valpen som sover djupt. Sover kvar nere i soffan hela natten eftersom sängen är nerkissad...
SEN var jag pigg imorse... NOT. Men fruktansvärt målmedveten!!! Jag vaknade med envisheten. För såhär kunde vi inte fortsätta. Absolut inte. Dags att ta kommandot. JAG bestämmer när valpen sover (eftersom jag vid detta laget vet när hon behöver det...) JAG bestämmer när hunden får leka med kompisen Ella (under lunchen då det inte stör någon kollega). JAG bestämmer när hon får gå ut från vårt rum (med hjälp av kopplet bundet kring mitt skrivbord). Och vad hände? Jo, EN olycka är allt som hänt idag. Och hunden har blivit lugn som en filbunke hemma. Och gissa om ett ljus gick upp för mig. Tjejen behöver ju SOOOOVA ordentligt. Och det har hon inte hunnit med när hon busar med Ella så fort hon får tillfälle. Nu begränsas helt enkelt tillfällena. Det blir lugnare på jobbet, jag blir lugnare som kollega och chef OCH jag får tillbaka skrattet åt valpeländet. För det är lätt att glömma hur GUDACHARMIG hon är när hon inte bits, skäller, kissar inne och äter bajs...
Och med all sannolikhet är hon lika trött som jag av de sista dagarnas kamp, med kulmen igår. Men efter gemensamt bus (som jag styrde.. :-) och en runda vid halv åtta, så har hon sedan dess legat och sovit vid mina fötter. För er som kanske blir orolig över mina osande öron så gick jag inte längre i min ilska än att jag idag har en hund som konstant sökt min kontakt, lagt sig vid mina fötter och vid möjlighet pussat som en galning. HA! Skam den som ger sig! Och gud så skönt att jag går på Jeppe-kurs redan nu. Jag inser att jag inte var riktigt förberedd på Zoë-galningen. Och inte riktigt beredd på vilken spegling av mig jag fick i kopplet. (hmmmm det här med ödmjuketen...) Men jösses vilket radarpar vi kommer att bli när vi väl får kläm på varandra!!! Here we come!
Tjing!
PS. Jag skannade av lägenheten efter några som helst tecken på olyckor under natten när jag låt utslagen i soffen. Inga spår överhuvudtaget... :-)
Kommentarer
Postat av: maritha
Kära kära du!!!!!
Detta är material för en underbar Bridget Jones variant: "Livat värre med Zoe".
Sanslöst underhållande och rörande. Men det låter ju jättebra att det verkar bli bättre! För du kanske inte pallar detta i längden.... Våran
Vi kan vara avlastningfamilj om du behöver! (Sen är jag ju utbildad terapeut, och om det fortsätter komma rök ur öronen så kanske jag kan sätta in lite stöd!!!!!!
Ha nu en skön helg, lediga från kontoret.
Vi ses snart igen! Kramar! Maritha
Postat av: Susanne
Äh, kom hit med valpskrället. Så där kan du ju inte ha det! En 12-veckorsvalp som är så ouppfostrad... För visst är du väl så trött på henne att du gärna lämnar henne här för gott ;-) Vi offrar oss i så fall =).
Jag lovar att det kommer att bli ordning på henne till slut. Men det kräver sin kvinna...
Tur att du är en sådan superkvinna och vad synd för mig att du troligen inte ger upp =).
Pussa köttbulle-pirayan!
Kram!
Susanne
Trackback
