Söta Zoë - SE UCH Aberlours Brilliant Career

Jag är helt SLUT idag. Vad trodde matte, att jag skulle acceptera att sitta i en bur på hjul, kopplad efter den mest långsamma cykel som fanns på Ven!!!??? :-) (Matte har dålig kondis och menade på att jag med kärra faktiskt vägde lite extra...) När då småkillarna körde race-tempo och jag såg det som min livsuppgift att samla ihop flocken. Med hela mitt röstregister lät jag matte förstå mitt missnöje. Gny, klagande prat, bestämda skall och slutligen hysteriska hyena-skrik... Resten av Skånes befolkning som också var och cyklade på ön, blängde på min matte och tyckte jättesynd om mig, såklart. Vad har människan gjort, satt en stackars hund i bur? 

Den enda gången jag kände mig något sånär nöjd var när matte fått upp lite tempo (lite, inte mycket...) och Martin och Daniel förbarmade sig och cyklade bredvid mig. DÅ var alla samlade och jag kunde till och med kosta på mig att slappna av för en microsekund. Fast pojkarna tyckte det var en tråkig takt (jag förstår dem) och satte snart av igen. Jag hörde de viska till min matte att det var lite pinsamt att jag höll sånt jäkla väsen. Men hallåååå!!!! Prova själv att sitta instängd och inte få vara med i racingen!!!

En man cyklade upp jämsides med matte, på väg att cykla förbi henne då, och berättade att han också hade försökt sig på cykelsemester med hundar i kärra. Och att även dem hade ljudligt visat sitt missnöje med att vara sist, men när de hade satt den värsta hunden (!!!????) på flaket framtill så var det knäpp tyst. Det hade något med att leda flocken. Ha!!! Han har fattat!

Matte satt i tankar medans jag skrek. Helt plötsligt insåg hon vad Susanne hade menat med Ella när de var ute och paddla kanot. Att Ella hade kastat sig i vattnet och simmat för livet för att samla in kanoten framför. Hahaha... Vid betydligt bättre mod känner hon sig också nu när vi läste (matte hade högläsning för mig) kommentaren att även ni hade försökt er på hundkärra bakpå cykel. Försökt.

Ella, det är go i dig också. Jag vill med detta uppmana ALLA Sveriges perros att INTE acceptera bur på hjul efter cykel. LJUDLIGA PROTESTER!!! Det får även den mest bestämda matte att vackla. Själv lyckades jag övertyga matte att lämna in cykeln i hamnen vid Kyrkbacken och gå hela vägen tillbaka. :-) Dock hade vi både badpaus och kaffepaus då vi mötte upp vårt sällskap. Och ön är inte den största... Så det gick ingen nöd på oss. Dessutom fick matte en charmig rosaton på axlarna och näsan... Av solen, inte genansen. Men - JAG VANN!!


Båten var toppen. I vanlig ordning så blev jag kompisar med alla som fanns i närheten...


Kärlek kan man aldrig få för mycket av.


Daniel, jag och Ulli-Gulli.


Det fläktade härligt. Jag kom på att om jag kilade ut nosen i gattet under reglingen så fladdrade det härligt i läppen.


Den förbenade kärran som jag tvingades åka. Ett tag.


Tills vi kom till vackra kyrkbacken. Då slapp jag.


Matte och jag försöker varva ner. Här är vi dock rätt spända båda två...


Men lite svalkande glass (och Hof & lunch för matte) så blev vi till slut på soligt humör igen.

Och på vår promenad till badet så hann vi njuta både av vackra hus, natur, gula cyklar (på avstånd) och soligt väder...





Lön för mödan. Solbad.