Söta Zoë - SE UCH Aberlours Brilliant Career

Då var det avklarat – Zoës och min tävlingspremiär i Lydnadsvärlden. Vi gjorde kanske inte succé direkt när det gäller poäng och utförande, men charmen tog hon med sig in på plan. Och jag känner mig oerhört stolt att jag som novis gick ut där två dagar i rad med en Zoë som har energi som ett flipperspel. Får man till det så har hon sån fantastisk fart och energi. När jag inte lyckas hålla ihop henne så far hon över apellplan som en flipperkula från kant till kant… :-)

Sen gör jag inte det så lätt för mig och Zoë. Och jag är nog rätt orädd… :-) Att ha en översocial hund som får socialisera med 12 perros och tillhörande ägare på okänd mark i en stuga i "norrland" :-) för att sedan vara hela dagar i ridhall (varvat med bilvila). Och dessutom ställa krav på henne att prestera helt nya saker.... På lördagen så startade Lydnadsklass 1 sist på dagen, strax efter kl 18… Då var både jag och min hund rätt matta. Men in gick vi på platsliggningen. I första gruppen var det fullständigt kaos med en rottis som gick upp. Av 8 ekipage blev 6 utskickade och de sista två fick ett nytt försök och klarade sin platsliggning. Eftersom jag inte kände mig säker på Zoës stabilitet i platsliggningen så var jag något nervös när vi gick in i andra grupp. Få henne på plats och koppla loss gick bra, läggandet flög hon ner på. Och jag gick ifrån henne mina metrar och hon låg väl still i 10-15 sekunder med låst blick på mig. SEN flög hon upp som en kanonkula och förbi mig mot mitten av hallen. Djupt andetag, lugnt men bestämt inkallande och hon kom tack och lov tillbaka till mig utan att störa resten av gruppen. Jag backade några steg och kopplade henne. Då lade hon sig bredvid mig och höll sig lugn resten av minuterna.

När vi sedan skulle ta oss igenom programmet så var vi båda för trötta. Linförigheten spretade helt galet, puhh… Vid läggandet stod hon kvar frågandes, jag gick tillbaka och visade henne ligg samt lämnade henne de 10 metrarna och gick sedan tillbaka till henne. När vi sedan gjorde inkallningen så tog hon en extra glädjerunda, och vid ställandet förlorade jag henne helt. Kvar hade jag då apporten, som var mitt nästa osäkerhetsmoment (då hon numera börjat sticka iväg med apporten…) och sedan det avslutande hindret (som i och för sig brukar vara ett paradnummer). Men med en flipperkula som gjorde ärevarv och en FÖR trött matte gjorde att jag bestämde mig för att här bryta tävlingen och samla ihop oss båda för nytt försök nästa dag.

MEN jag måste säga att när jag fick se filmen på kvällen så såg det betydligt bättre ut än det kändes när jag var ute på apellplan. Jag behöll lugnet och fokusen. Och såg detta framför allt som en nödvändigt erfarenhet med målet att få Zoë att hålla ihop. Därför brydde jag mig inte om att jag gick tillbaka och visade ett tydligt ligg under läggandet. Visste redan då att jag inte skulle få några stilpoäng. :-)

Ny dag och på söndagen var Lydnad 1 först ut. Och jag och Zoë var först ut av alla ekipage. Efter taktiksnack i stugan kvällen innan, och då jag själv kände att jag framför allt denna dag ville ta mig igenom programmet, så bestämde jag mig för att hoppa platsliggningen. Den ÄR inte klar och flippar Zoë där så skulle jag inte lyckas lugna ner henne tillräckligt snabbt för att sedan gå in som första ekipage. Och detta var helt rätt gjort!!

In gick jag iallafall rak i ryggen. Linförigheten fungerade betydligt bättre idag. Men därefter hade jag en förvirrad tävlingsledare som istället för läggandet meddelade mig att nästa moment var fritt följ så jag kunde koppla loss min hund. Febrilt i min hjärna funderade jag - hallåååå detta är fel - vad gör jag nu???!!! och kom fram till i mitt fokuserade tillstånd - tja, jag kör väl…. Så jag kopplar loss Zoë och startar på kommando. Vi hann göra en jäkla snygg framåt marsch och höger om marsch innan domare, sekreterare och publik lägger sig i och stoppar henne. Jag försökte behålla fokuset, medan förvirrade tävlingsledaren bad tusen gånger om ursäkt om och om igen. Jag ignorerade henne och hade järnkoll på min Zoë. Tillbaka till utgångspunkt för läggandet. Och då gör Zoë världens snyggaste ställande. Hade det varit på rätt moment så var det en 10:a. Nu blev det ju en nolla… :-) Vid inkallning så var det tjuvstart men 190 knyck och tvärnit. Vid riktiga ställandet så började hon snusa hästbajs precis när jag kommenderade stå. Så då gick hon ett par steg och tittade frågande på mig… Sen var vi framme vid apporten. Min osäkerhet här gjorde nog att jag inte gav den till henne på rätt sätt, så när hon väl fick den så höll hon världens bästa grepp och körde ärevarv på plan även denna gång i 190 knyck. Först var det knäpptyst, knäpptyst på läktaren sen brast det för alla och skratten vällde fram. För en gladare perro med bättre apportgrepp får man leta efter. Inte ens jag kunde låta bli att flina. Och sen susade det i huvudet – behåll lugnet, behåll lugnet. Två gånger släppte hon apporten 2 meter från mig för att i nästa sekund greppa den igen och springa ett nytt varv. Då vände jag rygg mot domare och publik, blundande och andandes två djupa andetag. Sen gick jag åt ett nytt håll och kallade in Zoë. När hon lugnade sig fick jag henne att släppa apporten på marken med ett tack och sedan satte jag henne innan jag gick fram och plockade upp apporten.

Då frågade tävlingsledaren om jag ville göra hoppet också. Och i mitt huvud tänkte jag bara SJÄLVKLART!!! Jag gick fram till hindret och hade nu Zoë med mig. Genomförde momentet med 8.5 i betyg. DET är jag mest nöjd över, jag gjorde vad jag hade bestämt. Tog mig igenom hela programmet, med en flipperkula till perro – Zoë tyckte detta var skitskoj!! Jag tycker det är helt fantastiskt att vi kommit så långt tillsammans att min ADHD-sötnos lärt sig (de flesta) momenten i träningssituation. Tävlingen var för min skull och mina stora tankar inför denna helg var - undras om jag kommer att lyckas hålla ihop henne. Nu har jag tagit ett stort hopp in i det okända. Platsliggningen funkade inte alls och hon fick glädjespatt med apporten. Vi var jättetrötta första dagen och hade en förvirrad tävlingsledare andra dagen. Och GIVETVIS hälsade hon glatt på tävlingsledaren och domaren båda dagarna. OCH fick 10:or på tandvisningen… Allt det jag fasade över skedde. MEN JAG ÖVERLEVDE. Jag sabbade inte för någon annan OCH jag behöll lugnet i dessa pressade situationer. Så nu gäller det bara att stabilisera henne, få henne att mogna. Hitta rätt sätt att ladda både mig själv och Zoë. Hitta momentrutiner för att behålla lugnet och fokusen. Helt enkelt träna vidare med siktet mot 10:an. :-)

Vilken härlig helg vi har haft!! Tack alla vänner för inspiration, peppning och omtanke! Jag är så glad för Zoë och alla nya vänner som jag lärt känna genom henne. Och att se alla andra ekipage in action är oerhört lärorikt. Det är så komplex och sååååå mycket psykologi i detta att träna hund. STORT grattis till Jenny som visade hur man kan ta sig igenom ett komplett lydnad 2 program MED 1:a pris båda dagarna med en Bombi som var trött trött trött av löp, parning och nu förhoppningsvis valpar i magen. ÄNDÅ presterade hon. Imponerande. Och en Susanne som med bestämda steg och en skrämmande stenfokusblick tog revange på sig själv och drog till med ett 1:a pris med andraplacering på söndagen. SHIT vad roligt att se dig in action. OCH Monica som också tog ett 1:a pris i Lydnad 1 med sin Soya.

Hem kom vi inatt vid halv två. Med världens snällaste Björn som körde hela tillbakavägen. Väl hemma gick Zoë raka vägen upp i sängen och ramlade ihop. Vilken hund jag har!!! Det finns väl inte nån i Rättvik som har kunnat missa hennes smittande glädje och charmattack. Inte ens Rolex...