Söta Zoë - SE UCH Aberlours Brilliant Career

Vilken härligt lyckosam hundlördag jag haft! Inledde med att Zoë gick dagens appellspår på 300 meter galant. Jag bad idag en av instruktörerna att lägga ut det med tennisboll/godisburk/tennisboll. Har bestämt mig för att lyfta ut apportpinnarna och köra den inlärningen separat. Prio just nu är att få upp drivet/tempot i spåret och då med mycket lek lek lek. Att leka upp värdet på pinnarna gör jag vid sidan om ett tag nu. "Pyret", som assisterar Kjell vid spåret, tyckte jag nu skulle jobba vidare med korta 100 meters spår. Kan gärna vara raksträckor. För att spåra och ta vinklar det kan Zoë. Och med kalkylen att hon är dräktig och orkar mindre och mindre så är det bättre att jag kör fler korta spår än färre långa spår de sista veckorna. Det är nämligen bara två veckor kvar tills hon flyttar hem till Susanne. Hemska tanke. Fast ändå spännande händelser framöver. :-)

I väntan på att spåren skulle ligga till sig så tränade vi platsliggning och budföring. Budföringen börjar ramla på plats. Det var något som Zoë inte haft minsta problem med. Jag har nu lagt på kommandot marsch och när jag idag dessutom fick reda på att mottagaren får använda kommando fot så känns det inte som något problem alls. Zoë tycker det är riktigt roligt att springa mellan två personer på detta sätt och få en massa korv... Enkel match.

Platsliggningen. JAAAAAA!!!!! Idag genomförde vi en hel plats på fullt avstånd och dessutom i 3 minuter. Den sista veckan har jag frustrerat insett att platsliggning mitt inne i stan (ensam hund i och för sig) sitter som en smäck. Då är hon både koncentrerad och knäpptyst. Det gav mig råg i ryggen att ta ut svängarna på kursen i onsdags. Kända hundar känd miljö. Och där pep hon!!! Inte som mistlur, men jag vill absolut inte ha ljud på platsen, vilket gjort att jag stirrar upp mig så fort hon börjar ge något ljud. Sen, att ta med i beräkningen är att hon BÅDE har en viss osäkerhet med andra hundar. DESSUTOM gillar hon att prata när hon tycker situationen är trist. Det är knepigt att hitta balansen mellan att stärka och korrigera. Jag har flera gånger hamnat i fällan att jag stärker henne när hon "snackar". I onsdags hade jag en diskussion med instruktörs-Kjell (som jag vid detta laget tycker rätt bra om). Han har fortfarande många gamla (mindre bra, ur min synvinkel) brukstankar. Men han har samtidigt en massa kloka tankar. Och han säger vad han tycker. Han är observant. Det har jag märkt av att han från början hittade mina svaga punkter och påpekade dem för mig. Uppskattar jag, verkligen.

Vad Kjell menade på i onsdags var, TESTA henne här på träningen på hur mycket hon ljudar. Se det som träning, träning av Zoë för att se vad som händer EFTER att hon ljudat. Slutar hon, är det bara snack? Eller fortsätter hon, och stressar upp sig själv till att gå upp mot mig? Se det som träning både av dig och henne. Du måste släppa din skräck över platsen. EN fullängd plats med ljud stjälper inte ditt arbete...

I torsdag så var det träningsgruppen. Men denna gång var det bara en massa nya hundar och förare. Till vänster om oss hade vi en boxer som gärna sätter sig upp. Den matten var tillbaka ett par gånger. Två steg till höger om oss låg en Malle, yvig unghane, som hade lina på sig då husse inte litade på honom och tyckte själv han var stimmig. Stimmigast var husse som pratade med hunden och oss precis hela platsen igenom. Dessutom var Kjell med sin Rottis med. Vad hände med Zoë då? Jo, hon låg blixtstilla TYST, men blicken fixerad på mig. Och jag i min tur hade "fullt upp" med att stärka Zoë i denna för oss "stökiga" plats. Jag stod på fullt avstånd, men när jag varit tillbaka den andra gången och gett korv till Zoë så hörde jag Kjell viska till mig bestämt – Katarina stå nu KVAR! Och det gjorde jag. Och gissa, Zoë låg också kvar. TYST.

Yes yes yes. Vilken delseger. Jag har verkligen misströstat med detta med platsen och tänkt – vi kommer kanske aldrig över denna puckel? Och så idag så var stategin, stå kvar fullt avstånd hela platsen och hela tiden. Och det gjorde jag. Vid tre tillfällen så pep-pratade Zoë till. Kjell tog då ett steg mot henne och sa bara lågt men bestämt – Tyst! Varpå jag berömde henne på distans. Efter tredje gången så låg hon kvar tyst full tid. Även denna gång 3 minuter. Vi kör alltid det, överträning i tid för att den gång vi tävlar så går tiden så mycket fortare. Idag kände jag verkligen att det var prat hon höll på med. Och är det inte värre än dessa tre pip så kan jag faktiskt tänka mig att tävla. Då hade jag ju kunnat få en 8:a. Och där är Kjell lite skön. Han menade på att hade hon legat mitt i gruppen så hade inte domaren kunnat se vem det var som ljöd, för det syns inte på henne. Då hade hon fått en 10:a. Så ut med dig och tävla!!

Efter mellanlandning på klubben för lunch och ett pass med rutan :-), så åkte jag och mötte upp Malin och Martin som skulle få sin Dexter MH-beskriven. OJ SÅ KUL ATT SE!! Det gick riktigt bra. Som beskrivaren sa, det är en lättantändlig hund, men lika snabbt som han reagerar på rädsla så släpper han den. Det är underbart att se! I praktiken innebar det att han flög bort från Malin vid overallen, men det tog inte mer än två sekunder, sen var han framme vid overallen och tyckte OCH???? Samma sak med skramlet. Vid spökena flydde han tillbaka till husse i publiken, men så fort Malin var framme och tog av huvan på första spöket så var han framme och hälsade glatt och sprang i förväg till det andra spöket och kollade. När det då var människor så var det ingen big deal längre. Vilken cool kille. Sämre betyg fick han på lek/kamp (leksaken var jättetråkig och framför allt JÄTTESTOR) och kontakt med främmande personer, kvinna i stor kappa och hatt som försökte locka till lek när fula kläderna åkte av. Det var han helt ointresserad av. Skottet tror jag han fick en tvåa på. Han reagerade på dem, men släppte direkt och fortsatte att leka med Malin.

Roligt i det hela var att beskrivaren Stellan Carlsson var påläst på hunden och rasen, kände till både Ankan (Ann-Catrine Edoff), Ki och Virran. Både han och och testledaren Ann Wanker (Åhus BK fd ordförande, boxerägare f.ö. boxern som inte ligger kvar på platsliggningen...) var positivt överraskad över Dexters förmåga att så snabbt släppa rädslorna och tyckte han var en riktigt trevlig hund. Med andra ord en god representat för vår ras!!! Härligt eller hur!!?

Nu börjar det gå undan. Zoë har nu nytt personligt viktrekord. Det är inte mycket att skryta med jämfört med tungviktarna i Göteborg, det har jag fått lära mig. Till och med Shandi väger mer än Preggo-Zoë. Men i mina ögon har jag fått en liten tjockis. Huvudsaken är egentligen att matvägran har släppt och hon nu istället fått (men våra ögon mätt) en god aptit. Kan till och med kosta på sig att småäta av torrfodret!! Annars är det Bravo-foder som gäller. Dock har hon haft lite problem med klökningar som slutat i en ett rejält rap. Nu senast i natt vid halv fyra tiden. När väl rapen kommit upp lade hon sig ner och somnade om... Tarmarna är i finfint skick igen efter att jag fått tvätta rumpan varje dag i två veckors tid... Skönt.

Det fungerar fortfarande att träna. Det tycker hon är riktigt roligt, då är hon på! Men hon är RIKTIGT trött när vi kommer hem och sover mest hela dagarna för övrigt. Jag kom på mig själv med att tappa tålamodet med fröken i veckan. Det var länge sedan sist, tidigare handlade det mest om "lugna ner dig" "glöm det" "lägg ner". Vad det handlade om i veckan? "Kan du ÖKA tempot, vi kommer ju aldrig till jobb såhär!!!" Stackars hund... Då gick jag i normal stadstakt med en hund i sträckt koppel BAKOM mig som slääääääpade tassarna efter sig. Varvat med att tvärstanna och bara stå och blänga på mig. Hahahaha!! Lilla turboråtta. NOT ANYMORE!

Hon sover fortfarande gärna på rygg. Men härom kvällen kom jag på henne med att "fastna" på ena hållet när hon skulle rulla runt. Där låg hon och sprattlade en stund innan hon lyckades rulla runt åt andra hållet istället och komma upp. Då var jag tvungen känna på magen och man kunde nu tydligt känna två "falukorvar" (livmoderhornen) på var sida mitten. Den ena låg längre ner än andra och det var väl därför det "tog emot".


+0,8 kg (15,2) och +6 cm (56) på en vecka!



Nu börjar jag verkligen längta efter att få se vad som döljer sig i denna lilla mage. Vad spännande det ska bli!

Precis hemkommen efter en social turne blev Zoë själaglad över välkomstkommitén bestående av My och Matilda. Efter vätskepaus vid brunnen lånade granntjejerna med Zoë direkt för en promenix och lite slalomtrix på gårdsplanen. Full fart var det på min darling, till skillnad från tidigare i helgen.

Fredag-lördag tillbringade vi hos casa Hall. Jättehärlig fredagskväll då Susanne och jag först hann prata Blossom-minnen (Zoë har numera fått mycket av Blossoms moderliga värdighet), ta en långpromenad och sedan skratta en massa med alla tjejerna, både Alicia, Annie och Linda var hemma. Kul att se dig Linda, det var länge sedan!!

Susanne fick kolla in Zoë och känna igenom henne. Det är liksom ingen snack om saken att hon är dräktig. Det kanske inte syns så mycket för blotta ögat på bilden nedan, men jösses så personlighetsförändrad hon blivit sista veckan.


Uppställning för att se kommande veckors förändring. Midjemåttet idag är uppmätt till 50 cm.

Rent kroppsligt så har den största förändringen varit att hon över skulderbladen blivit bredare och bröstkorgen har helt klart blivit rundare. Rygglinjen har dessutom sjunkit ner något. Tydligast ser man detta ovanifrån.



Med tanke på att hon i princip matvägrat sedan en vecka tillbaka och numera bara äter rå färs (handmatning) så är vikten på 14.4 kg (i fredags) helt okej. Hon har ju varit uppe på 15 kg och vänt men väldigt väldigt länge legat på 12,7 kg... Kistan är av förklarliga själv inte riktigt i balans, men hon kräks inte längre. Hon försökte dock i natt men klökningen avslutades i ett rap istället. :-)

En liten mini-kula har hon allt som syns när hon sitter. Och sittandet är inte längre givakt alá tennsoldat, utan hon ramlar över på ena skinkan med benen lite snett ut och det lilla kulan tydligt putande. Spenarna har växt och svullnat något redan.

Största skillnaden är att hon blivit så mycket, mycket lugnare. Har fortfarande förväntanspip, som i väntan på lördagens spår (i samband med Susannes valpträff med introduktion i spår för de små 10-veckors trollen). Men hon hade inte alls samma ork och tvärdog efter första tennisbollen i spåret, drygt 150 meter in. Vad bra då att Bella fick jobba på och hittade två pinnar ialla fall. Snusdosan med korv och sista tennisbollen blev någon annan hund säkert väldigt glad över. Vi får se hur mycket mer jag kan köra Zoë när det gäller bruksträningen. Vi får ta det i hennes takt, men hon behöver nog allt fortfarande lite stimulans. Även om kel är det som hon tigger mest om för tillfället.

Hon var med på tjejmiddag igår (20 tjejer och en westiepojkvän, sorry Peppar). Morris tryckte direkt nosen i rumpan på henne så luktar gott gör hon. Kan även Shandi och Bella intyga. Med paus i bilen under middagen så strök hon sedan runt bordet och tiggde uppmärksamhet. Det var åtskilliga tjejer som tyckte Zoë var förtjusande härlig (det omdömet var nytt!!!), hur gammal var hon? Var hon DRÄKTIG? Fia, värdinna och matte till westie Morris, var något upprörd och tyckte "Låt er INTE luras, hon är INTE sig lik. Här hemma kör hon vanligtvis race i hallen med Morris." Men saken var den att igår så strök hon runt bordet för lite diverse kel med jämna mellanrum. När jag kollade vart hon tog vägen mellan dessa varv så hade hon parkerat sig ovanpå alla skor innanför dörren. Och sov. Gulle!!

Visst är hon härlig såhär, men jag HOPPAS att jag får tillbaka lite av min turbotjej när hela detta äventyr är över för denna gång... Det är liksom det som jag vant mig vid de senaste 3 åren...

Zoë är värsta lektanten för tillfället. Knappt hann hon hem från syskonbarnen innan det gosades med sötaste ungen i St Olof. Villigt lät hon sig ledas runt av Ella när hon varvade prat med sig själv med prat med lilla gumman (som Zoë snabbt döptes till här). All denna träning Zoë fått på sista tiden har resulterat i att hon sköter sig exemplariskt tillsammans med småbarn. Inga översvallande pussattacker, bara någon förstulen puss här och var. Härligt att se.

... att Zoë är dräktigt. Från det att hon mådde dåligt i fredags och därmed fick sitt nya smeknamn "Preggo-Zoë" av min söta syrra så svängde hela hennes beteende. Hade jag inte vetat bättre så skulle jag vilja beskriva min hund som en "ferdinand"-typ. Nu vet jag bättre och lääängtar efter min turboråtta. Men visst är det mysigt med hennes gosighet. Kelig har hon varit innan men nu är hon extremt. Kroppskontakt hela tiden, gärna upp i knät, famnen. Vem helst som erbjuder sig.




(Bilder från backfamily.se)

Om galopp tidigare var hennes signum så händer det på sin höjd 5% av promenaderna. Och då är det en tramsigt långsam version. Snarare är det att hon släpar tassarna efter sig och går i sträckt koppel. Bakom mig. Inte nog med det. Hon kan mycket väl få för sig att stanna stillastående och sen sätta sig ner en stund innan jag kan få med henne igen. Var tvungen att filma lite av eländet, kan ni tro att det är en och samma hund på denna filmsnutt som bilderna ovan...??



Visst är det så att det har varit mycket för att hon mått illa. Hon har mer eller mindre matvägrat under helgen och igår kräktes hon igen, men denna gång var det för att magen var tom. Nu får jag se till att locka i henne leverpastejindränkt torrfoder... blandat med färskfoder. Oavsett version av Zoë så är hon högt älskad av snyggaste morsan i stan (syrran) och hennes kids:


Söte Jonathan snart 6 år.


Söta Cornelia 4 år, min lilla härmapa och Zoës ögonsten.

När Zoë inte ligger kloss intill Cornelia i soffan så ligger hon vid fotändan i sängen och ser till att hon sover tryggt.



Båda barnen har i påsk pratat MYCKET om bebisarna i Zoës mage, och läääängtar till sommarlovet i Skåne då de ska få titta på valparna i hagen hemma hos Susanne!

Jo, visst är det så att Zoë är dräktig. Jag har nästan från början känt på mig att hon är aningens annorlunda. Något tröttare, men jag har å andra sidan varit hysteriskt aktiv för tillfället så det är inte konstigt om hon behöver ta igen sig mellan varven. Träningsvillig är hon definitivt. Dålig på att äta, men jag gödde henne intensivt den första veckan efter parning och fick upp henne till rekordet 15 kilo. Tänkte att räkan behövde lite att ta på när matvägran satte in... :-) Men äta dåligt är ju ett kännetecken för räkan lika mycket som hennes energi. Mycket keligare, men det skulle lika bra vara ett beteende som kommer efter ett löp som faktiskt är slut.

Sista veckan har jag dock lagt märke till att hon blivit planare över ryggraden. Annars är hon rätt toppig, typ. Men var det jag som var överanalytiskt? Men när jag kom upp till syster yster igår, så lade hon också direkt märke till att Zoë är bredare över bröstkorgen och ryggen. Marginellt för oinvigda, men Cissi såg ändå Zoë för två veckor sedan och märkte det direkt. I och med det så var Cissis nyuppfunna smeknamn på räkan i hamn: Preggo-Zoë. :-)

Att jag sedan sista dagarna lagt märke till att Zoës bröstvårtor växt, två har blivit dubbelt så stora och rosa gjorde mig bara mer säker. Och idag kom det klassiska treveckors illamåendet. När Zoë i förmiddags kräktes helt utan anledning (läs pga gräs eller något konstigt hon fått i sig, hon har nämnligen inte ätit på 24 timmar) så ville jag klappa händerna. Men det är taskigt att flina åt någon som mår illa. Så jag pysslade om henne lite extra och skickade mormor att köpa ett paket kycklinghjärta för lite extra påskträning.



Vi är i Märsta även denna helg och Zoë har placerat sig i favorithörnan tillsammans med favoritsyskonbarnen.

Man brukar ju säga det omvända men för vår del så har jag verkligen inte hunnit blogga av den enkla anledningen att vi tränar för fulla muggar. :-) Tack vare er hjälp tidigare i vår så vann jag ju en kurs på min brukshundsklubb. Jag valde att anmäla mig till bruks/spår. Och denna kurs satte igång slutet av mars. Superkul! Vi har redan börjat med inlärning av budföring och framåtgående. Och sen har Zoë fått spåra 2-3 gånger i veckan sista tiden. Personspår är det som gäller för oss för tillfället.


På väg...

Fröken löken är väldigt noggrann, vilket såklart påverkar tempot. Men både bruks-Kjelle (kursledaren) och Ki menar på att tempot kommer med säkerheten. Så det är bara att spåra på och bygga erfarenhet. Något som hjälper upp tempot är dels att jag emellanåt byter ut apportpinnarna mot tennisbollar, men också att tänka på att försöka få någon ny person (=doft) att lägga spåret. Då drar hon betydligt upp tempot. Märkte jag sist när jag var uppe hos Ki, och även nu i veckan när jag tog en dag ledigt från jobb och levde hund 0700-2400. Härligt utmattande eller hur Ki??

Denna gång fick vi med mönsterbebis Ville med bihang (mamma Jenny :-) Vi tillbringade en underbar eftermiddag i skogen tillsammans med Bibbi, Fozzi, Zoë (såklart) och Sune, Frasse. Det tar sin lilla tid att lägga och gå 5 spår. Men vad gör väl det i trevliga vänners sällskap och med en mönsterbebis som sov 5 timmar i sträck. Härligt med friskt luft tyckte även Ville.



Vi väckte Ville när vi var färdiga för den obligatoriska gruppbilden.

Om jag backar tillbaka tills när Ville sov, i väntan på att vi skulle gå de utlagda spåren så blev jag introducerad i uppletande enligt konstens alla regler, i tre vallade korridorer utifrån en mittpunkt (är inte alls så komplicerat, men jag är glad att jag fick lära mig utifrån praktiskt erfarenhet).


Full fokus, både hunden och föraren...

Detta är ett moment som kommer högre upp i klasserna på brukset, men en riktig rolig aktivitet i skogen i väntan på spåret ska ligga till sig. OCH världens bästa utblåsning på min turboenergihund. Detta ska jag jobba vidare med!!

Innan spår och uppletande så var det faktiskt en träningstimme för Mona Kjernholm... :-) Vi jobbade med fria följet (förväntansljud vid start), läggande under gång (ljudande) som gick över till att jag backade till ligg, ingångar och slutligen fjärren. Efter en genomgång av de olika positionerna och lite diskussioner utifrån Zoës naturliga rörelsemönster så har jag faktiskt bestämt mig för att köra inlärning utifrån låsta framtassar. Inte så vanligt, men jag tror det kommer att bli enklare för mig eftersom mycket ligger naturligt för Zoë.


Min snäcka i fria följet när det är som allra bäst. Positionen sitter riktigt fint nu.

Idéen och inspirationen till låsta framtassar fick jag från denna film som Johan Liw delat med sig av. COOLT om jag bara lyckas få till något i närheten...