Söta törnrosa.
Jag vet, jag har fått påpekande att jag bara visar bilder på söta Zoë som sleeping beauty. Men det är ju bara så. Hon är som sötast som avslappnad. :-) Visst charmen är översvämmande när on-knappen är påslagen, men jämvikten är viktig... Så jag kan inte låta bli att visa på att hon fortfarande gillar buren. Eftermiddagarna ser allt som oftast ut så här:
Bus-ungen som frivilligt söker sig till sin lilla koja…
På förmiddagarna föredrar hon oftast min handväska. Bekvämt...??
Bus-ungen som frivilligt söker sig till sin lilla koja…
På förmiddagarna föredrar hon oftast min handväska. Bekvämt...??
Mycket har hänt!!
Och kanske är det en av anledningarna till att jag tappat tråden med att skriva på min blogg. Har dock sett att jag har ett 10-tal trogna läsare som varje dag tittar in hos mig och Zoë. Så här kommer en summering (så tar jag med detta upp tråden på nytt...):
För en månad sedan åkte jag och snuttan tåg för första gången. Hela vägen till Stockholm i ett överfyllt tåg. Som vanligt så var jag fearless och tänkte att det ska väl inte vara några problem. Hon vet ju hur man åker stadsbuss. Att bussen tar 10 minuter och tåget 4,5 timmar... jaja. Men tänka sig. Zoë överträffar mina förväntningar. LIte stökigt var det såklart första timmen innan hon kom till ro - men därefter såg det ut såhär:
Finns det något sötare egentligen…
Väl framme på Stockholm C så kissades det längst ut på perongen, lite vatten i en skål sen var vi redo för att hitta pendeln till Uppsala. Lite missräkning av mig var att lilla grynet var minsann JÄTTEbajsig. Och mitt inne på Centralen så GICK det inte att hålla sig längre. Men kvickt och lätt så plockades det upp. Och fortfarande tycker ju folk det är gulligt att valpar är bajsiga. Se hur länge det håller.
En lång helg i Sigtuna, och en enda olycka inomhus. I rena förskräckelsen så börjar valpen överväga att det här med rumsrenhet kanske inte är så dålig idé ändå...
Hem igen, och avslutning på Jeppe-kursen. Jag kan inte säga annat än att jag är mer än nöjd med hur det gått där. Och framför allt hur det grynet har utvecklats. Mitt största bekymmer är inkallningen. Den tycker hon fortfarande är buskul. Att jag ska jaga henne alltså. Tyvärr har jag ett par gånger hemma tröttnat på buset och fångat in henne. SKULLE JAG INTE GJORT...!!! För nu har jag fått en busunge som gärna kör ett par revor när det är dags för inkallning. Så den näst-sista gången hos Jeppe så blev hon ordentligt pressad, med några koppel kastade runt omkring henne för att hjäpa till att få inkallningen att funka. Men nu sista gången så var det precis som om hon bestämt sig för att det här med Jeppe-kurs börjar bli rätt läskigt.
Så sista gången fick jag istället en hund som backade när hon såg någon av de gröna Jeppe-jackorna. Och speciellt när Jeppe kom förbi. Så med andra ord fick jag nu en helt annan hund att jobba med. Hon höll sig ett par steg bakom mig, hundar var läskiga, människor var läskiga och urgh om jag lämnade henne... Hon kröp baklänges in under ett staket och satt bakom det prydligt vid platsliggningen. Men när det väl var inkallning så visste hon inte om hon vågade komma fram till mig. Men andra ord fick jag jobba järnet även igår. Och det gav resultat för mot slutet av lektionen hade jag tillbaka min frimodiga hund som trippade lugnt bredvid mig. Men det här med att upp och busa när det är inkallning har hon helt lagt av med. Det är det inte värt... :-) Hos Jeppe i alla fall...
Och än en gång fick jag en MASSOR med beröm för min arbetsinsats. Denna gång så sa Jeppe att jag jobbade så INIHELVETE bra. Och det skulle jag suga i mig och verkligen vara stolt över.Jag är mer än nöjd med den positiva feedback jag fått. Jag har fått kläm på det här och det är bara början på en brilliant career...
Med andra ord börjar lilla loppan landa. Tänderna ramlar och just nu är det bara två huggtänder kvar, en på ovankäken och en på underkäken. Snyggt diagonalt med nya tänderna på väg underifrån.
Förra veckan fick jag hjälp av Susanne med passning av Zoë när jag hade jobbigt mycket på jobb. Som jag saknade henne och så jag skrattade när jag läste rapporten på Aberlours blogg. Min absoluta favorit är denna:
"Zoë är kvar tills imorgon. Alicia gråter blod när hon åker hem. Idag åkte de buss till stallet, Zoë och tjejerna. När de kom fram passade Zoë på att äta sig mätt på hästbajs, pussa alla hästmänniskor i ansiktet med bajsig tunga, skrämma slag på en engelsk bulldog, sno en halväten godispåse av Annie och kissa på läktaren. Vilken talang hon är!"
(bild från Aberlours)
Slutligen, Zoë har fått en ny kompis. Ja man kan nästan kalla det en pojkvän:
Han heter Morris, och är en söt liten westie på ett år.
Vi var hemma på middag och bus hos Morris med familj i lördags. Och i vanligt ordning dundrade Zoë in och satte tempot i leken. Lilla Morris sprang för sitt liv för att komma i kapp den bruna lurviga. Och helt plötsligt vände Zoë och började jaga Morris. Då fick han springa för sitt liv för att komma undan. Pax-platsen var under matbordet. Där var det paus för båda hundarna. De höll på såhär inomhus alltså. HELA kvällen. Så med andra ord var det inte kostigt att Zoë slog personligt rekord och vaknade först kl 11 söndag morgon. WOW!!! Det finns hopp att jag ska få LITE pli på henne ändå.
Hej från oss!!
För en månad sedan åkte jag och snuttan tåg för första gången. Hela vägen till Stockholm i ett överfyllt tåg. Som vanligt så var jag fearless och tänkte att det ska väl inte vara några problem. Hon vet ju hur man åker stadsbuss. Att bussen tar 10 minuter och tåget 4,5 timmar... jaja. Men tänka sig. Zoë överträffar mina förväntningar. LIte stökigt var det såklart första timmen innan hon kom till ro - men därefter såg det ut såhär:
Finns det något sötare egentligen…
Väl framme på Stockholm C så kissades det längst ut på perongen, lite vatten i en skål sen var vi redo för att hitta pendeln till Uppsala. Lite missräkning av mig var att lilla grynet var minsann JÄTTEbajsig. Och mitt inne på Centralen så GICK det inte att hålla sig längre. Men kvickt och lätt så plockades det upp. Och fortfarande tycker ju folk det är gulligt att valpar är bajsiga. Se hur länge det håller.
En lång helg i Sigtuna, och en enda olycka inomhus. I rena förskräckelsen så börjar valpen överväga att det här med rumsrenhet kanske inte är så dålig idé ändå...
Hem igen, och avslutning på Jeppe-kursen. Jag kan inte säga annat än att jag är mer än nöjd med hur det gått där. Och framför allt hur det grynet har utvecklats. Mitt största bekymmer är inkallningen. Den tycker hon fortfarande är buskul. Att jag ska jaga henne alltså. Tyvärr har jag ett par gånger hemma tröttnat på buset och fångat in henne. SKULLE JAG INTE GJORT...!!! För nu har jag fått en busunge som gärna kör ett par revor när det är dags för inkallning. Så den näst-sista gången hos Jeppe så blev hon ordentligt pressad, med några koppel kastade runt omkring henne för att hjäpa till att få inkallningen att funka. Men nu sista gången så var det precis som om hon bestämt sig för att det här med Jeppe-kurs börjar bli rätt läskigt.
Så sista gången fick jag istället en hund som backade när hon såg någon av de gröna Jeppe-jackorna. Och speciellt när Jeppe kom förbi. Så med andra ord fick jag nu en helt annan hund att jobba med. Hon höll sig ett par steg bakom mig, hundar var läskiga, människor var läskiga och urgh om jag lämnade henne... Hon kröp baklänges in under ett staket och satt bakom det prydligt vid platsliggningen. Men när det väl var inkallning så visste hon inte om hon vågade komma fram till mig. Men andra ord fick jag jobba järnet även igår. Och det gav resultat för mot slutet av lektionen hade jag tillbaka min frimodiga hund som trippade lugnt bredvid mig. Men det här med att upp och busa när det är inkallning har hon helt lagt av med. Det är det inte värt... :-) Hos Jeppe i alla fall...
Och än en gång fick jag en MASSOR med beröm för min arbetsinsats. Denna gång så sa Jeppe att jag jobbade så INIHELVETE bra. Och det skulle jag suga i mig och verkligen vara stolt över.Jag är mer än nöjd med den positiva feedback jag fått. Jag har fått kläm på det här och det är bara början på en brilliant career...
Med andra ord börjar lilla loppan landa. Tänderna ramlar och just nu är det bara två huggtänder kvar, en på ovankäken och en på underkäken. Snyggt diagonalt med nya tänderna på väg underifrån.
Förra veckan fick jag hjälp av Susanne med passning av Zoë när jag hade jobbigt mycket på jobb. Som jag saknade henne och så jag skrattade när jag läste rapporten på Aberlours blogg. Min absoluta favorit är denna:
"Zoë är kvar tills imorgon. Alicia gråter blod när hon åker hem. Idag åkte de buss till stallet, Zoë och tjejerna. När de kom fram passade Zoë på att äta sig mätt på hästbajs, pussa alla hästmänniskor i ansiktet med bajsig tunga, skrämma slag på en engelsk bulldog, sno en halväten godispåse av Annie och kissa på läktaren. Vilken talang hon är!"
(bild från Aberlours)
Slutligen, Zoë har fått en ny kompis. Ja man kan nästan kalla det en pojkvän:
Han heter Morris, och är en söt liten westie på ett år.
Vi var hemma på middag och bus hos Morris med familj i lördags. Och i vanligt ordning dundrade Zoë in och satte tempot i leken. Lilla Morris sprang för sitt liv för att komma i kapp den bruna lurviga. Och helt plötsligt vände Zoë och började jaga Morris. Då fick han springa för sitt liv för att komma undan. Pax-platsen var under matbordet. Där var det paus för båda hundarna. De höll på såhär inomhus alltså. HELA kvällen. Så med andra ord var det inte kostigt att Zoë slog personligt rekord och vaknade först kl 11 söndag morgon. WOW!!! Det finns hopp att jag ska få LITE pli på henne ändå.
Hej från oss!!
