Söta Zoë - SE UCH Aberlours Brilliant Career

Vilka härliga nyheter jag precis fick – Zoë har A-höfter!!! Det får vi fira, jag med ett glas rött och vovven med ett grisöra. Rättvisa!!

Hur många perros har egentligen haft samma nyhetsvärde som Zlatan...??? Med skrämselhicka gick jag in på skanskan.se och hittade följande:



Huvudnyhet – Zlatans velande mellan klubbar, men upp till höger, vad hittar vi där om inte mig och Zoë...


Och inte blev det bättre när jag gick in på kvp.se...




Hujedanemej Helene, visste du om vad du startade när du skrattande ringde och sa att – NU har jag hittat tävlingen för er två!!!

JAG anade ialla fall inget, men i vanlig ordning är jag lättövertalad och kastar mig in i nya saker. Typ som min hund... Nu får jag snart lära henne göra tass-avtrycks-autografer. Tycker nog folk har tittat lite extra snett på oss när vi gick lunchrundan i stan...


Men om inte annat så fick jag från detta äventyr en underbart härlig bild på mig och min prinsessa (jag kan ju inte kalla henne sparris nu när hon är lokalkändis), bilden från dagens i Skånskan.

Vad gör man inte för att roa sina perro-vänner... Igår ställde jag & Zoë upp i en look-a-like tävling på Malmöfestivalen. Det blev inte mer än en 4:e plats men med ett hedersomnämnande av lockarna... Dock så var Zoë för kortpälsad och jag för rödhårig för tillfället för att vi skulle kunna knipa första-platsen... :-)

MEN, vi hamnade på TV4's lokalnyheter...


Vill du få ett riktigt gott skratt får du titta på inslaget som sändes i morse (kommer säkert även i kväll...) Märk mitt ordval "MIN uppfödare Susanne Hall". Med andra ord har hon inget ansvar för hunden, utan det är MIN adhd som hon avlat fram...

Se TV4 klippet här

Förutom på TV så finns vi med i Skånskan (och Kvällsposten) idag... OCH i nästkommande Min Hund. Jösses...


Gillar bildtexten i Skånskan, mitt i prick för tillfället. Fast nu är vi faktiskt kompisar igen, mycket pga att jag återvunnit lite mark när det gäller det här med viljekampen...

Vi väckte en hel del uppmärksamhet, alla kryllisar med tillhörande människor. Så om inte annat så kommer Malmöborna hädanefter fråga alla hundägare med krylliga hundar om det är en Perro, istället för denna förbenade Obama-hund som de blandas ihop med.


Min söta hejaklack!


I väntan på priset, ett presentkort i min stammis-djuraffär Dog Fun. Väldigt praktiskt.


Vi avslutade med fika på Gustav Adolfs torg. Kul kväll.


Kvällens stjärna!! Puss min prinsessa. Det gjorde vi bra!

Jag har börjat cykla till jobbet med Zoë och inser i och med det hur mycket uppdämd energi denna hund har. Det är nästan så hon står och stampar i startblocken när cykeln låses upp, sen börjar hon strongt i full gallopp och springer för kung och fosterland i en fem minuter innan hon saktar ner och spinger i en lite lugnare galopp, med slakt koppel, genom parken. Fortfarande galopp dock. Men, idag kostade hon på sig att i farten fånga upp en pinne som hon sedan i galopp kastade runt och lekte med. Cirkushund!! Sista minuterna innan vi är framme (genom Gamla Väster och Lilla Torg) går hon ner i varv och travar som det nog egentligen är meningen att det ska se ut. Men som sagt, det finns mycket energi som först måste pysa ut från denna hund. Och det är så kul att se henne. Hon njuuuuuter. När vi sen är på plats på jobbet så dyker hon ner i sin bädd och somnar på studs. Och sover hela förmiddagen... On/Off

Det har inte varit mycket krut i snutt-sparrisen (13,7 kg) ikväll. Av förklarliga skäl. En spruta lugnande ger effekt även på mitt yrväder. Men det kan det vara värt. För vi fick till en bra bild på ett par snygga höfter. Uppfödare-Susanne bettar på A eller B, vilket är bra vilket som. Men visst håller jag tummarna för att det blir highscore... :-)

Zoë älskar Martin och Daniel, men ibland måste man faktiskt ta igen sig...


Lite katt är det nog i Zoë med... speciellt förtjust är hon att ligga lite högre, som på mina fotpallar...


Måste bara vila ögat en liten liten stund matte.

Idag var Zoë och jag och tittade på knattefotboll. Systerson Daniel hade match och jag hämtade upp honom och brorsan Martin där, eftersom de skulle sova över hos mig i natt. Min friskus syster och svåger springer midnattsloppet i Göteborg i kväll... De två är långt ifrån köttbullar med andra ord! :-)

Ialla fall. Jag blev så glad, för Zoë skötte sig strålande. Det var match på både planen framför och bakom oss. Zoë, på sitt egna sätt, höll koll på båda bollarna, MEN hon gick inte upp i stress. Hon satt fint bredvid mig, låg ner mellan varven. Och kunde till och med kosta på sig att slänga sig på rygg så jag kunde klia henne. YES!!! Än är inte loppet kört för oss. :-)

Att hon sen har tagit tre steg tillbaka när det gäller det här med att simma.... är en helt annan story.... Härom dagen var Björn, Max, Neo, Zoë och jag ute och gick runt dammarna vid Åstorp 5 (vid Järavallen). Neo är världens coolaste badanka. Zoë däremot tycker det är JÄTTEläskigt när hon inte bottnar. Hennes lösning på det hela – stå och gurgla och på sin höjd flyta som en groda innan hon snabbt tog sig tillbaka till strandkanten. Vad har hänt med henne??? Jag tycker ändå att jag tidigare i våras såg några simtag. De verkar vara totalt bortglömda nu.

Idag kastade vi tennisbollar till henne i dammen på fältet. Där låg de och flöt och Zoë stod med vatten upp till magen och gnydde... Hmmmm... Bollarna fick helt enkelt flyta in till kanten medan vi testade agilitybanan under tiden. Med köttbulls-hjälp behärskar hon hindret, tunneln, däcket och slalom. Fast när sedan Martin och Daniel ville köra hela banan så ville Zoë definitvt inte slappna av.... Hm... fast jag är så glad över fotbollsmatchen att jag inte låter mig bry mig om agilityåskådningen...


Söta monstret har åkt ner-cabbat här om dagen (jag fick en överraskiningsfest på min födelsedag... ) Se som hon njuter...


Medans jag gömde mig vid överraskningschocken, så njöt Zoë av uppmärksamheten och var på väg ut över framrutan...
Jag lovar hon levde loppan hela festen igenom och provsmakade både grillat direkt från tallrikarna och marängtårta... Hmmm... Zoë gillar nog överraskningar mer än jag gör...



Och mitt lilla jordmoster har även idag varit ute och kollat krukorna. Suck!! Man kan inte annat än älska henne!

Zoë, pappa Manne, Bibbi, Thea, Chica, Nelson och Smilla med familjer. Utanför bild hamnade Bruno, Casper och Neo. Och Chad kunde inte komma. Bilden är lånad från Aberlours.se

Vi har varit på kennelträff på Rådalens BK. I söndags kunde man se massor av krylliga hundar på en och samma gräsmatta, vita, bruna, svarta huller om buller. Vad roligt att 9 av 10 syskon från Zoës kull var samlade. Och dessutom pappa Manne & mamma Blossom.

Det var en tuff söndag för mig och Zoë. Definitivt en bekräftelse på att jag måste jobba på i små små steg med att passivitetsträna miss Z. Sen gjorde jag inte det lätt för mig genom att ha Zoë "utlånad" till Susanne och att jag kom med "andan i halsen" i princip direkt från 6.15 flyget från Stockholm, via Malmö. Men vad gör man inte när man försöker hinna med så mycket som möjigt i livet... (kan det vara jag som stressar Zoë???)

Men jag ska nog få bukt med detta, ett steg i taget. Till vardags, hemmavid, i stan och på jobb, kan jag inte påstå att jag känner av några problem. På jobb är hon platslagd bakom mig där hon har sin korg och sina saker. Och idag fick jag en bekräftelse då vi har haft två besök och Zoë inte visade intresse av att hälsa utan låg kvar i sin korg. Ingen tillstymmelse till varva upp. Skönt. Från och med nu kommer jag också vara konsekvent med att inte heller hemmavid låta henne hälsa fritt när jag får besök. Jag måste kontrollera det.

Det är framför allt när vi är i sammanhang med mycket hundar, då jag själv tappar fokus på Zoë, som hon går upp i varv. (När jag egentligen själv stimmar upp...) Och när hon väl går upp i varv är det tufft för mig att få henne att varva ner. Då måste jag gå ifrån sammanhanget för att vi ska hitta tillbaka till varandra. Nästkommande utmaningar är att behålla henne lugn i Gränna och på Sofiero. Behålla lugnet och fokus på Zoë. :-)

Förutom att jag i söndags kämpade på (utan någon större framgång) med att få Zoë att varva ner, hann jag även med "slyngel-lydnad" och prova på viltspår. Jenny Linderoth höll i lydnaden, och de övningarna kände jag igen. Dock alltid nyttigt att träna, och när vi höll på med detta så hade jag definitivt en bättre kontakt med Zoë och en inte fullt så uppvarvad hund. Roligt var det också att prova på viltspår. Vi var först ut och det gick väl rätt ok. Zoë tappade lite fokus på spår när det helt plötsligt även dök upp harlortar... men hon hittade tillbaka och det var kul att se hennes första reaktion på klöven. Vilka revor hon körde, men så nyfiken hon var!!! Med lite lek fick jag till slut fram henne att nosa och efter en liten stund även att ta den i mun. Så jag håller med dig Björn, det får vi köra fler gånger. Och jag tror nog vi utan större problem får med oss Anna och Buster. :-)

Genom Petra Staaf som jag tränat Lydnad 1 hos under sommaren, så blev jag inbjuden att vara med på en intensivdag med Maria Hagström. Ny som jag är i denna värld, så hade jag inte riktigt koll på vad jag gav mig in i. Vem Maria Hagström egentligen var, annat än Petras mentor, och någon som enligt Petra kunde ge mig en kick vidare. Någon vecka innan så googlade jag på henne och hittade följande:

"Jag som har kurserna på Skogsborg heter Maria Hagström. Under åren har jag utbildat mig till instruktör och domare. Mitt hundintresse vänder sig främst mot inlärning och träning. Egentligen skulle jag kunna vara intresserad av vilken gren som helst men diverse tillfälligheter har lett mig in på bruks, främst spår och sök, lydnadsklass, räddningsök och vallning. Jag har tävlat på SM och landslag nivå  i spår, sök, lydnad och räddning med bland annat 3 SM guld, 3 SM silver och 1 brons som bästa resultat. År 2000 vann jag VM för räddningshundar i Österrike. I dagsläget har jag två working kelpies som jag tävlar med, Ex som främst tävlar vallning och Ylle som är min bruks och lydnadshund. Ylle är tre år och har hitills tre SM placeringar, en silvermedalj och en 4:e plats i lydnad och en 6: placering i spår."
(se http://www.skogsborg.net/ alternativt min länk till hennes hemsida)

Oups, inspirerande och motiverande!! Jag bjöd med Helene, vilket jag är glad för. Resten av gänget var ERFARNA lydnadsmänniskor som låg i Lydnad 3 eller elitklass. Mest "knäckande"/imponerande var Karin som hade en 15 månaders bordercollie som hon finslipade elit-momenten på... WOW!!!

Jag ser det som en målbild som heter duga, att se dessa ekipage in action. Träningen gick ut på att man fick 12 minuter tillsammans med Maria, för att ta upp problem, detaljer man ville titta på. Hennes feed-back och tips tillbaka och så bytte man ekipage till nästa. På det sättet gick det 3 varv under dagen. Totalt var det 9 ekipage. Då Zoë och jag var "yngst" så pratade vi mycket grundträning, motivering och lek med henne. Därefter delade jag med mig till Helene så även hon fick möjlighet att med Cocos ta upp olika moment och få en kick att komma vidare.

Jag lärde mig oerhört mycket av att följa och titta på alla ekipage. Samtidigt fick Zoë under eftermiddagen en nyttig passivitetsträning att sitta med (tyst) och kunna varva ner. Det gick till slut!! :-) Hon lade sig ner bakom mig i skuggan och kopplade av. Huvudet uppe och hela tiden observant. Men kroppen var avslappnad och hon gnällde inte. Puh!!

På vägen hem till Malmö (vi höll till norr om Helsingborg) så svängde Helene in på Oxie BK och vi fick testa lite av alla tips. Och jag måste säga att de intensiva 30 minuterna vi fick där var otroligt produktiva. Med oss hem hade vi också vars ett ex av Marias bok "Från valp till stjärna". Att läsas från pärm till pärm och testa under våra torsdagar med träningsgruppen i Käglinge.



Förutom brukshundsklubben hann vi också med en runda i rekan innan jag och Z hemmavid ramlade ihop. Hon i bädden och jag i soffan. Inte för en sekund rörde hon sig förrän jag 5 timmar senare släckte och gick och lade mig. Då kom hon långsamt långsamt upp för trappan efter mig. :-)

Lite bilder hittar ni på Helenes blogg.

Gulliga Helene, Susanne, Susanne, Maritha och syster yster för alla hejarop, kärleksförklaringar och hjälp på vägen.

Idag var det avslut på Lydnad 1 kursen och det med en regelrätt tävling med bedömning därefter. Det enda man fick frångå de vanliga tävlingsreglerna med var platsliggningen. Då fick man stå närmre om man var osäker på detta. Förstå att jag med ett inre motstånd åkte dit, redo att göra bort mig. Och givetvis, gissa om jag blev positivt överraskad på vad vi ändå har åstadkommit denna sommar...

Platsliggning 6:a
(dubbelkommando vid ligg samt att Zoë satte sig upp när jag kom tillbaka. MEN för inte så länge sedan, på unghundskursen, låg hon och gnydde och dessutom gick upp och mötte mig...Hon låg ändå ner i 3 minuter...)

Tandvisning 10:a !!!

Linförighet 7:a
(pga snusande och KK (vad står den förkortningen för?), inte så jäkla dåligt med tanke på att jag klagar på vår dåliga kontakt....)

Läggande 0:a
(för att jag stannade till vid kommandot, MEN det var första gången jag provade ligg under gång, tidigare har jag bara matat snabba ligg på plats. Döm av min förvåning att hunden låg kvar hela övningen tills jag kom tillbaka och satte henne upp!!!, det var nog det jag var mest nöjd över under "tävlingen", nollorna på läggande och ställande. Att hon låg och stod kvar hela övningen igenom)

Inkallning 9:a
(snäv sitt, och jag som tycker att avsluten inte fungerat alls hittills...)

Ställande 0:a
(samma här som läggande, förare stannar till vid kommandot. MEN herregud hunden stod kvar... hahaha)

Apportering 0:a
(står, går, släpper...)

Hopp över hinder 7:a
(dubbelkommando, snäv sitt)

Helhetsintryck 8:a
(lite loj)

95 poäng (av 200) dvs 50% lydnad... :-) 5:e plats av 6 tävlande...

Summa summarium. Jag har testat våra kunskaper och hur långt vi har kommit. Och tänka sig att det gick att genomföra hela programmet utan godis och klicker och med förvånansvärt bra poäng. Och som sagt, läggande och ställande under gång. De två övningarna var jag mest glad över. Jag hade bestämt mig för att inte bry mig om, ifall jag gjorde dubbelkommando på denna tävling. Jag såg den mer som en skarp träning då jag skulle tänja på Zoës utveckling. OCH hon kan mer än vad jag trodde. Hahaha. Kan ni tänka er.

Ska bli himla kul att se hur många steg framåt vi tar efter en heldag med Maria Hagström på tisdag. Jag återkommer!!!

Det har varit och är sommar och semester. Darling Cornelia fick en hel vecka med sin älsklings Zouwi (Cornelias utal, hon är ju bara 2.5 år...) Jag har haft en härlig semester (och dessutom en vecka kvar...) och är så glad för alla dagar jag fått tillsammans med syster yster och hennes underbara ungar.


Cissi och Jonathan


My Girl - Cornelia. Och Zouwis största fan.


Som ääääälskar vanlijglass.

Nu börjar allt smygstarta igen. Syster har åkt hem, det är bara en vecka kvar för egen del, och behovet av att summera och plannera framåt har infunnit sig.

Zoë då - what about her... Jag har fått ett bryskt uppvaknande :-) om att det är fortfarande Zoë jag har i andra ändan av kopplet. Zoë är allt eller inget. Hon har varit ljuvligt mjuk i 3 månader och jag har på den tiden lyckats förtränga hur tuff hösten var. Men eftersom Zoë lever som min skugga och dessutom är i sin sinnesstämning en fullständig spegel av min status så har det verkligen märkts tydligt sista månaden. Förutom att hon då bara är en hund :-) och dessutom har en hormontopp som ettåring... Och långt ifrån färdig som hund...

Jag hade tron om att om man bara går en Lydnad 1 kurs hos Petra Staaf plus en intensiv dag, då är det väl bara att sätta igång med att tävla efter det. Nja. Så är ju inte riktigt i verkligheten. Så med detta så får jag kasta in handduken för KM i Gränna. Jag kommer, Zoë kommer, vi kommer beundra alla andra men vi behöver en hel del tid till för att landa i vardagen och få tillbaka bus och glädje i träningen.

I min välvilja att se till att miljöträna Z i alla möjliga situationer har jag utsatt henne för situationer då hon gått upp för högt i stress. Och jag har inte förrän nu insett detta. Då hon nu hur lätt som helst tänder till igen. Framför allt är det vallingsinstinkten som blommat ut. Eftersom hon fortfarande är väldigt yvig och studsig så vill jag inte att hon är med syskonbarnen och leker. Så då har det varit koppel på som gäller. JÄTTEJOBBIGT anser Zoë. Och inte bara det. Hon in princip gurlar av stress av att sitta vid sidan av och titta på. När vi kom upp till landet och Jonathan, Cornelia sprang runt och lekte samt jag, syster och hennes sambo Ali parkerade oss i trädgårdsstolarna, så gick det hur bra som helst att släppa Zoë. Hon strosade runt barnen och såg bara till att hålla koll på dem. Så länge hon hade koll var hon nöjd. När hon trampade på leksakerna så kunde Jonathan skrika "Stick Zoë, du är i vägen" och hon lunkade iväg och lade sig i en hörna istället... När pussarna blev för många så kunde Cornelia säga "Nu räcker det Zouwi" och puttade undan henne. En helt annan sida av Zoë. Men å andra sidan så har jag ju inte haft möjlighet att "miljöträna" henne med massa busande barn. Ännu...

Planen är nu att jag ska återinföra burträningen för hjälpa henne att koppla av i för henne stressande situationer, dvs mycket barn, mycket rörelse, mycket bollar och dessutom folk som badar... Och förutom det måste jag en gång för alla få bukt på hennes studsande (läs hoppande) och skällande som nu på senare tid eskalerat (pga stress och frustration). Så backa tillbaka ett par steg och fokusera på att hjälpa Zoë att slappna av och få upp kontakten mellan oss igen. Sen jobbar vi vidare mot vår tävlingspremiär.

Vårt största problem med lydnaden är att Zoë har så fullt upp med att hålla koll på vad alla andra gör och jag är helt enkelt inte tillräckligt rolig. Och jag har så fullt upp med att koncentrera mig med att säga kommando, göra en väl avvägd hjälp, klicka vid rätt tillfälle, godisbelöna och dessutom förstärka med lek när det blir riktigt bra.. Alltså, min simulankapacitet är något seg.... Jag får helt enkelt inte koncentrera mig så utan leka mer... Är det bara jag som tycker det är så jobbigt???

Efter någon veckas misströstan och support av Susanne att jag skulle tagga ner på mina krav på mig själv och min hund :-) så fick jag oväntad hjälp av Cocos, Ceasar och Helene i helgen. Vi träffades i rekan i helgen och hamnade i hennes trädgård och pratade pratade. Och Zoë busade, rörde sig konstant (det är inte konstigt att hon är så smal, prova själv att vara i konstant rörelse i 5 timmar...) och tyckte att Cocos och Ceasar var tråkiga som inte hela tiden ville leka med henne. När Helene till slut bestämde sig för att få tyst på Zoë så skällde Z bara tillbaka på alla korrigeringar. Irritationen kom (inte bara jag som blir det med andra ord) och i och med det så slöt Cocos upp för att hjälpa matte. Och Zoë åkte på en ordentlig näsbränna. Det tog några skällvarv till på 5 minuter, men SEN gick luften ur henne och hon gick längst bort i trädgården och lade sig. OCH slappnade av. Första gången på 5 timmar!!! Hon var uppe och gick ett par gånger efter det men det var en helt annan hund. Udden var bortslipad. Hon hetsade ingen. Hon bara strosade. LJUVLIGT att se. Denna stämning har stannat kvar i henne. Mer eller mindre.

Idag slöt vi upp igen för en promenad vid Arrie-sjön. När vi möttes så duckade Z direkt för Cocos. Och hon tog det försiktigt försiktigt till en början. Men det är ingen rädd hund jag har. Hon fattar att Cocos bestämmer, men hon kan väl fortfarande vara lekkamrat, eller??? Så länge Cocos accepterar det så ok, men säger hon till så kryper Z direkt.

Det blev en uppsats detta, men jag måste bara berätta om en sista sak innan jag sätter punkt. (Det var ju ändå ett tag sedan jag skrev)

Förutom skall och vall-stress så har jag märkt en annan sak med Z. Jämnåriga/yngre hundar som hon träffat sedan innan, Smilla och Donnie, försöker hon direkt sätta på plats när hon är i koppel. Gör sitt försök att hitta en dominans. Jag korrigerar henne från detta och med Smilla idag så gick vi en runda med dem i koppel innan vi släppte dem. Och då gick det hur bra som helst. Men just i första kontakten så spänner Zoë hela sitt självförtroende.

Hur går det med alla ni andra med ettåringar från Gessle-kullen? Och alla andra med tikerfarenhet. Dela gärna med er!!!

Slutligen, så vill jag bara säga att jag har klättrat upp igen från min självömkan, det är bara att kämpa vidare. You live and learn. Och är det något som är intressant med hundarna så är det att får man inte koll på sig själv och sina reflexer och humör, så når man inte heller fram till hunden...

Tjing!