Söta Zoë - SE UCH Aberlours Brilliant Career

Äsch, fick precis reda på att min efterlängtade tävlingspremiär på söndag är inställd. Vaddå för mycket snö på appellplan...

Jag och Zoë har det rätt bra. Förutom att vi konstant blir dokumenterade av Björn, mästerfotografen, så fick vi i söndags dessutom lydnadscoaching av Petra Staaf, stenhård, ärlig och fantastiskt klok.



Mitt dilemma är ju att få in de sista momenten ligg under gång och stå under gång. Ligg börjar jag skönja framsteg på i min egen kammare, så därför så fokuserade jag på att få Petras input på stå under gång. Petras omdömme var att jag är för snäll och berömmer för mycket (jag har fortfarande men av hur Zoë var i somras, och tycker själv att dit Zoë och jag har kommit såhär långt är fantastiskt... men vi ska ju längre... herregud vi ska ju tävla!!!). Hon har rätt och jag tar det till mig. Jag ska vara mer kritiskt och jag ska vara mer FOKUSERAD under träning. Vi har gemensamt arbetat ut en plan som jag ska genomföra närmsta veckan, får jag 5 poäng på stå under gång så är det Petras förtjänst, får jag mer är det min förtjänst. Jag vill ju vinna över Petra... :-)

Petra frågade direkt - har du koll på platsliggningen. Och jag - Jajamänsan. Och bara för det så inser jag nu vid kontroll att jag har fått en pipande hund... Fasikens!!! Zoës senaste downperiod (läs ovanligt lugn) har ju också inneburit pipande. Detta jäkla pipande som jag trodde jag var av med... Tillbaka!! Och gärna när hon ligger stilla... Jädrans... Dessutom så börjar hon helt plöstligt resa sig mot mig även när vi är ensamma (i o f s i trapphus med skrikande barn...)

Statusen inför vår tävlingspremiär på söndag är följande (urgh...)
Platsliggning; innan inga problem, jag har till och med infört störning under träning... NU piper hon...

Tandvisning; kräver en 10:a av henne. Nenas problemas.

Linförighet; rakt fram ser det ut såhär:



Vänster om och höger om tänker jag spara till Susanne/Sanna/Johan att hjälpa mig med. Hon är inte lika skarp där. Jag jobbar på med det lösryckt. Men jag blir så yr av att köra Maria Hagströms högersnurr och vänstersnurr... jag har inget vidare balanssinne... Halterna klarar hon.

Läggande; jag är på G här. Hoppas på poäng...

Inkallande; bra blås i tassarna, ingången är inte ultimat. Sparar till er i Stockholm (får jag visa tre svaga moment...? höger vänster halt samt ingång...??)

Ställande; jag ska bara få in momentet, ligger lite efter där... Som sagt, allt över 5 i betyg är MIN förtjänst...

Apport; tar på kommando, men håller inte 5 sekunder ännu... vi är på 3-4... så kanske kanske....

Hopp över hinder; hon ÄLSKAR detta, men ingångarna är samma här, kan man fila på.

Summa summarium; VARFÖR tävlar jag redan? Jo för att pressa mig själv. För att få vanan av skarpt läge. För att slå vårt rekord på 95 poäng som vi hade på kursslutet. För att veta vad jag pratar om när jag får stödundervisningen i Stockholm. :-) Och för att jag LÄNGTAT efter detta!! Det ska bli SÅÅÅÅÅ kul!! Håll tummarna för mig.

PS. Självklart är det Björn som fick till profilbilden på Zoë i söndags. Hon är rätt söt i sin päls nu. Och ja, den är precis så mjuk som den ser ut...

Att lilla räkan aldrig varit glad i mat (läs torrfoder) är ingen nyhet. Sista tiden har jag blandat Bravo färskfoder med det sista jag hade kvar på torrfodret (Carrier). Att lilla räkan är smart är ingen nyhet... vad hon gjorde då var att hon plockade ut torrfodret och spred det runt skålen så hon bättre kunde komma åt det goda. Och räkan gick upp ett par kilo även om hon fortfarande var för tunn enl domaren i Växjö. När då Bravo burgarna varit slut i frysen och matte tänkte, tja då får hon klara sig på sitt torrfoder tills det tar helt slut, så har hunden fullständigt matvägrat.

Jag har haft inställningen – inte pjåska. Hon äter när hon måste. Men sista tiden så börjar Zoë envishet vinna över mig. När hon inte ätit ordentligt på dryga veckan (kanske två...), blivit sparristunn och dessutom började bli dålig i magen, som hon blir när tarmarna börjar bli tomma, så provade jag att blöta upp det. Ingen hit. Jag provade att handmata henne. Ingen hit. När sedan hon kräktes magsaft så ringde jag Susanne: Ska jag ge upp och gå över till Bravo helt och hållet? Vilket jag i princip redan hade bestämt mig för. Och hon var med på min linje. Kräka magsaft berodde på att hon var helt tom i tarmarna. Envisa hund!!!!

Lite pipigt trött har hon ju blivit av att äta så dåligt. Så kollega Benny kom i dag och frågade - kan jag inte få bjuda tunna Zoë på lunch idag? Sagt och gjort, han hade med sig en burk pedigree färskfoder. Tacksamt slukade hon den. Och jag har definitivt kastat in handduken när det gäller torrfodret som är kvar. Det skänks till Neo, själv ska jag fylla frysen med Bravo. Och se hur mycket jag får upp henne till helgen i Stockholm. Just nu kan jag räkna både revben och ryggkotor under alla maskerande kryllor... Jäkla envisa hund!!!


Dagens rätt - tur att Benny förbarmade sig över räkan/sparrisen...

Till och med till Malmö...

Måste bara delge er en bild från min mysiga lördag sittandes i soffan. Men filt över benen, vinglaset strax till vänster, macen i knät och Zoë uppkurad i sin hörna med nosen inkilad bakom den uppvikta skärmen. Mys :-).

Jag frågar mig själv - vart är snön alla pratar om? Den sägs ha kommit till Skåne, och av den anledningen ställdes dagens spårkursen in. Döm av min förvåning när jag tittade ut i morse och såg att det såg precis ut som vanlig skånsk vinter. Regnmulet. :-) Så efter konsultation med miss Z så beslöt vi oss för att att åka ut till Bokskogen. Så här glad blev Zoë av det:


Vi körde fri promenad, tittade på vildsvin (tack och lov på avstånd, mitt hjärta åkte upp i halsgropen), provade lite fritt följ, inkallning med snygga ingångar, och så bäst av allt – ett spår. Innan vi gick vår runda så lade jag ut ett ordentlig spår med 4 apporter plus en slutapport. Jag markerade ut startpunkten och lade slutet i linje med starten för att inte själv gå helt vilse. Och ännu en gång så jobbade Zoë målmedvetet och oerhört fokuserat. Hon tog alla apporterna som om hon inte gjort annat. Vid slutet var hon lite ute och snurrade men hon jobbade på och hittade även slutapporten! Så duktig hon är! Och SÅ kul hon tycker det är!!! Själv så älskar jag det!

Min Sigtuna-boende-syster är på besök. Zoë äääääälskar henne (jag med!!). Och Cissi i sin tur avgudar lilla krylltotten (och kanske även den större versionen?) och saknar henne såfort vi springer på stan istället för att vara hemma och mysa/dricka vin... Vi systrar delar på min dubbelsäng och mellan oss har Zoë kilat in sig. På rygg. Med huvud på kudden. Världens bästa morgonmys står (enl Cissi) miss Z för. Just nu ligger miss Z vid Cissis fötter medan hennes (Cissis) naglar målas.


I morse stack jag och Zoë iväg på vår spårkurs i Helsingborg medan syster yster fick sovmorgon. Idag var vi i Rådalen naturområde. Jag och Björn fick en egen "äng" med "nysatta björkar" att dela på. Något snårigt och lite knökigt att ta sig fram. Men visst, vi är ju lydiga och gör alltid som Petra säger... :-) Vi lade iallafall varandras spår utan att den andra fick se. Tre apportpinnar och en slutpinne. Zick-zack och vinklar. Först ut var jag och Zoë. Ett helt annorlunda fokus, och en känsla av att vara i nuet, fick jag av att bara följa min hund utan att ha en aning åt vilket håll vi skulle. (Tidigare har vi jobbat på öppna fält med 90 graders vinklar och där man ser fotavtryck och kan därav "ana sig till" åt vilket håll). Detta snåriga/kluriga sätt att spåra, som vi gjorde idag, är SÅÅÅÅÅ kul - som att gå på skattjakt och helt släppa på kontrollen... Något beroendeframkallande. :-)

Och SOM hon jobbade på. Systematiskt och oerhört fokuserad. Och kan ni tänka er - hon tog ALLA pinnar. Och Björn menade ändå på att han hade inte varit sådär jättesnäll mot oss när han lagt spåret... Efteråt, när jag insåg vilket fantasiskt arbete vi gjort tillsammans fullständigt svävade jag över markytan av stolthet, lycka och en hejdundrande adrenalinkick. Jag har ännu inte vant mig vid att jag numera har en hund som kan släppa omgivningen och istället fullständigt fokusera på sig uppgift. Susanne, det ÄR en alldeles underbar hund jag fått. Skulle inte för alla miljoner i världen vilja byta henne mot något/någon annat. ALDRIG LIVET!!

... ut över kanten till det okända! Nu har jag anmält mig och Zoë till våra första lydnadstävlingar. 5:e december i Veberöd gör vi premiär och följer upp direkt med den 12:e i Trelleborg. Insett att jag behövde en deadline att jobba mot och en en morot till att strukturera min träning bättre. Och så ville jag ialla fall ha varit ute och vänt på plan innan jag får en alldeles egen specialare-träning uppe i Stockholm med hjälp av Susanne och Sanna (och kanske Johan) i samband med stora hundmässan helgen vecka 50.

Jag har en hel del kvar att fila på, så nu gäller det att lägga upp en träningsplan och jobba strukturerat lite lite varje dag. Både på lunchrundan ute i stadsmiljö och hemmavid på kvällen. Just nu är det på lunchrundan stående vid gång, linförighet samt platsliggning som gäller. Hemma i lägenheten filar jag på ingångar och apportering. I trapphuset varvat med källargången så är det platsliggning (utan störning) samt stående vid gång.

Inkallning och hopp går i ett huj, där är det ingång som måste förbättras. Tandvisning inga problem.

Förutom stående så är nästa puckel platsläggande. Vi får se hur mycket jag hinner på 3,5 vecka. Målet är att genomföra tävlingarna med mer poäng än kursavslutningen med 95 poäng. Det ska jag väl kunna klara...??

I söndags slöt vi upp för den månatliga perropromenaden, denna gång i Bokskogen. Då vi var en ordentlig grupp strax efter tio på Lyckevägens parkering så gav vi oss iväg längs med 2.3 spåret. Förutom Zoë så var Neo, Smilla, Buster, Bianca och Fido med tillhörande mattar, minimatte och hussar på plats. Gissa om vi blev paffa och full i skratt när vi halvvägs mötte lika många perros till. Som hade varit några minuter senare och tog andra varvet av samma slinga... Vi avrundade såklart hela gänget med en ordentlig rusning. Hela Bokskogen kryllade av kryllisar :-). Björn tog fantastiska bilder på detta och det hoppas vi snart kommer upp på hans blogg... :-)


Gänget samlat denna fantastiska höstsöndag.


Sådär avslappnat söndagsstrosande som bara miss Z kan åstadkomma...


När man inte spanar in omgivningen...


Brun kryllig hund mot brun lövbakgrund - undercover!!


Fido blev rätt förtjust i miss Z...


Till Busters stora förtret... Att han här förtjust i halvsyrran är ÖVER-tydligt både för Anna och mig. Dock inte för Smilla som gjorde sitt YTTERSTA för att bjuda upp...

Kolla in denna serie. Neo (som då vanligtvis brukar leka med Zoë) hade inte så stor chans i söndags. Förskräckt gjorde han världens snyggaste värjning när tre brudar kom rusande mot honom...



Posing girl med monster girl (Smilla) på väg mot en sidotackning...


Ännu en gång - posing girl. VAD kan gömma sig för något brunt bakom henne....


... om inte monster-syrran. Hon fortsatte en favorit i repris. Följde sin idol som en skugga. Neo tar det lilla lugna i bakgrunden. :-)


Söta Smillas matte/husse på en härligt harmonisk :-) söndagsprommis.


Väl hemma så deckade miss Z i sin ärvda Busterkorg, som fick en ny tjejig innerkudde. Är inte detta en nosbild som kan vara med och tävla? Får man lämna in två bidrag???

Vet inte riktigt om det är positivt tänkande eller bara inbillning. Zoë tar sig helt klart, även om Björn tvivlar på att hon verkligen kan väga 15 kilo. Neo är invägd på 19 kilo och har en helt annan tyngd...

I alla fall, vi fick en tvåa och vad det föll på att är att hon fortfarande är för tunn. Annars var det överlag bra kritik tycker jag, vid handlingen skötte hon sig utmärkt. Input från Louise och Björn var att nu när hon står så fint/still av sig själv kan jag dock tänka på att dra ut bakstället så hon får en bättre linje. Samt att jag kunde dragit upp farten när vi sprang. Hon fick inte riktigt in sitt fina flyt i stegen idag. Matte var lite för lugn helt enkelt...?


MEN så stolt jag är över att miss Z med hästlängder var den klart cool-lugnaste perron i hela Växjö. Det är knappt jag trodde det var mitt yrväder som låg som ett kuttersmycke i Björns knä. Hon var alldeles ljuvlig. Hälsade så fort det var någon som tilltalade henne, men blev det någon minuts lugn så kurade hon ihop sig hos Björn alternativt på golvet vid stolen där mormor Kerstin satt och försökte hålla koll på konkurrenterna. Mia, Micke och pappa Manne - det är helt klart en ny version av söta Zoë ni kommer möta i montern i Stockholm. Manne kommer att vara såååå stolt över coola söta dottern till snygge pappan!

Undrar ni vad jag själv hittade på under tiden, jo jag minglade runt som bäst, pratade perro med alla som ville lyssna, beundrade Gunillas hundar, gullade/matade Neo med korv för att ladda honom för ringen... :-) Och tittade till lilla Z mellan varven - var det min hund? Med andra ord var det inte mitt lugn som smittade av sig på Zoë. Björns teori var att det var hans... Hm...

Vad kul det var att träffa Joy/Aberlours Taxman. Liten, söt och gullig. Med förhoppning från familjen Henningsson att han ska växa till sig och bli mer maffig kille som Neo. Men först skulle han klippas och hållas inomhus tills pälsen växt ut igen... Stackars stackars lille Joy. :-) Tur du har sån roligt familj så du har kul även inomhus... Hahaha.

Slutligen - grattis till Yvonne & Speedy (Ramita de Palma Gonzales) som kom andra bästa hane efter Hund's Tito (champion) och dämed fick sitt första cert!! Vem som vann vet jag inte riktigt eftersom vi körde hem innan det avgjort. Björn hade partytid att passa. Och med en enormt noggrann domare som dömde 32 hundar (två raser) på 3 timmar så drog det lite ut på tiden... Tack vare facebook så vet jag att Yvonne firar just nu med ett glas vin i husvagnen!

(Koll med Yvonne; BIR blev Aqualines Zolli och BIM blev Hunds Tito.)

Neo och Dicho? Tvåor båda två. :-(

Bilder kommer förhoppningsvis upp inom kort på Björns blogg.

Good proportions. Correct head with complete scissors bite. Eyes dark enough. Good neck and shoulder. Back could be a little stronger. Well layed back shoulder, but short in upper arm. Well angulated in rear. Chest need to get deeper. Good coat. In movement narrow in front and rear.

Ålder: 16 månader.
Domare: Theo Leenen

Jag och Zoë har Smilla på lån ett par dagar. Väldigt intressant att studera de två fröknarna. Förutom att de båda är bruna så ser de helt olika ut kroppsmässigt (och så har en av dem svans...) Smilla är bredare fram och är rätt smal över höfterna. Kortare över ryggen. Zoë ser mer och mer ut att få Blossoms kroppstyp, och i somras då hon var så himla tunn, så var höfterna bredare än "förbröstet" som i princip var obefintligt.... :-) Men med sina nya 3 kilo så har det börjat jämna ut sig och hon är mer eller mindre jämnrak om man ser henne uppifrån. Huvudet är såklart en kvinnlig version av Mini-Manne.

Även i sättet har det förändrats. För ett halvår sedan var det miss Z som visade vägen (mot buset). Men med två löp bakom sig har nu Zoë fått för sig att agera "uppfostrande storasyster" åt fröken Smilla (med bara ett löp avklarat). Är man äldst så har man faktiskt rätt att bli trött först. Då lägger man sig ner och ignorerar syrran. Studsar hon (Smilla) och skäller för att få igång en, så säger man ett bestämt voff tillbaka och fortsätter sen att ignorera. Med nosen och blicken högt hållen... :-) Helt klart är det Zoë som är idolen och Smilla som är stalkern. Just nu. Smilla följer Zoë som en skugga. Ligger Zoë i korgen och tittar ut genom fönstret så ligger Smilla precis bredvid och stirrar på Zoë.

Bor man i cementerad/ljudisolerad lägenhet så kan man ha vansinnigt kul med två perros och två tennisbollar. Speciellt om tjejerna har stenkoll på vems boll som är vems. Viktigt!! Speciellt om man låter gästen ta den skitiga... I alla fall. Otroligt kul att se två bollglada brudar som taktikjagade endast sin egen boll. Annars satt man kvar fiiiiint och såg på när syrran sprang... Och kastade jag båda bollarna samtidit så av 10 gånger så kom de tillbaka med "rätta" bollar alla gånger... Hahaha. Jag fick upp flåset på dem ordentligt. Snäckorna. Dessutom hade jag vansinnigt roligt själv under tiden. Och för Smilla tog det två sekunder att fatta, ju snabbare hon kommer tillbaka och släpper bollen. Desto snabbare får bollkastaren iväg den igen...


Trött storasyster/värdinna... miss Z


Utmattad gäst - Smilla...

De är precis lika söta (nästan :-)... och framifrån är det faktiskt lite svårt att se skillnad på dem om det inte varit för Smillas lilla vita skägg... kvinnligt?

Tyckt mig märka att Skruttan har fått lite mer tyngd när jag hivat upp henne i knät sista tiden. Så imorse gjorde jag en koll på min egen våg. Vad jag och miss Z vägde totalt tänker jag inte avslöja, med drog jag bort min egen vikt så stannade Zoës på 16. Dvs plus dryg 3 kg. Att hon sedan motionstränar bredvid min cykel till/från jobb gör det bara roligare. Det tar sig!!