Ynkligaste lilla Zoë
Idag var jag och Zoë hos veterinären. Efter inrådan från diverse perrofolk förra helgen så bestämde jag mig för att ändå kolla Zoës öron om det inte var infektion. Hon har haft en hel del svart gegg som jag med jämna mellanrum torkar rent, men inte varit nämnvärt besvärad och definitivt inte öm. Men sagt och gjort, och jag tänkte dessutom passa på att ta första rabies-sprutan för ett kommande pass.
Dock så tycker inte Zoë det är så himla kul med veterinären. Vi har varit där för sprutor och öronproblem tidigare. Så vips hoppade hon upp i mitt knä när vi satt i väntrummet och väntade på vår tur. Hoppa upp på undersökningsbordet gjorde hon gärna. Pussade veterinären försökte hon med och hantering gick jättebra. Men när undersöknings- instrumentet kom fram så ville hon inte alls vara med längre. Som en ål vred hon sig. Och ryckte till precis när veterinären var nära nära att få en ordentlig blick. Så det hela slutade med en lugnande spruta även denna gång, för att hon skulle kunna undersökas ordentligt. Vid detta laget var hon superstirrig, så sprutan gick inte heller att sticka in. Djurvårdare fick komma in för att hålla henne ordentligt, och munkorg åkte på. Till slut åkte sprutan in, och det måste ha varit en hästdos hon fick, för NOCKAD blev hon. Jag kan inte hjälpa att tycka det är läskigt att ge sin hund lugnande. De blir så yra, och fullständigt hjälplösa. Och efteråt så ykliga... Måste erkänna att jag föredrar min energiska hund jämfört med dagens ynkliga version.
För herregud vilken klen hund jag har haft resten av dagen... Helt yr i bollen har hon varit. Mest har hon legat i sin korg, men emellanåt så har hon rest sig upp och gått en sväng på kontoret för att sträcka på benen och varje gång så har hon fastnat i stående ställning och stått och gungat från sida till sida med hängande huvud. Då har jag fått gå fram, ta händerna om hennes kropp och rikta henne mot korgen igen. Då släppte frysningen och hon gick och lade sig igen. Så har det hållit på mest hela dagen. Under kvällen låg hon som en liten bebis på min bröstkorg i två timmar och sov. Pluttan. NU har hon sökt sig till sin egen korg. Skönt. Hon börjar repa sig.
Öronen då, jo det var infektion på båda sidorna. Recept uthämtat. Och rabies-sprutan trycktes in. När hon ändå var nere för räkning kollade vi tandsten - i princip obefintligt. Halsmandlar - låg fint på plats. Glädjande i sammanhanget är också att Zoë numera gått upp ett kilo och kan stoltsera med hela 14,5 kilo!!! Fortfarande en räka men på god väg till köttbulle.
Nu hoppas jag att hon är sitt vanliga jag imorgon bitti så vi kan kila iväg på spårkurs hos Petra. Ett nytt Björkis-sele är inköpt och väntar på att invigas. Kul är också att vi kommit med på en viltspårkurs under mars. Med mål att ta anlagsprov innan Klippan-lägret i maj. I vanlig ordning är även Björn och Neo med. :-)
Dock så tycker inte Zoë det är så himla kul med veterinären. Vi har varit där för sprutor och öronproblem tidigare. Så vips hoppade hon upp i mitt knä när vi satt i väntrummet och väntade på vår tur. Hoppa upp på undersökningsbordet gjorde hon gärna. Pussade veterinären försökte hon med och hantering gick jättebra. Men när undersöknings- instrumentet kom fram så ville hon inte alls vara med längre. Som en ål vred hon sig. Och ryckte till precis när veterinären var nära nära att få en ordentlig blick. Så det hela slutade med en lugnande spruta även denna gång, för att hon skulle kunna undersökas ordentligt. Vid detta laget var hon superstirrig, så sprutan gick inte heller att sticka in. Djurvårdare fick komma in för att hålla henne ordentligt, och munkorg åkte på. Till slut åkte sprutan in, och det måste ha varit en hästdos hon fick, för NOCKAD blev hon. Jag kan inte hjälpa att tycka det är läskigt att ge sin hund lugnande. De blir så yra, och fullständigt hjälplösa. Och efteråt så ykliga... Måste erkänna att jag föredrar min energiska hund jämfört med dagens ynkliga version.
För herregud vilken klen hund jag har haft resten av dagen... Helt yr i bollen har hon varit. Mest har hon legat i sin korg, men emellanåt så har hon rest sig upp och gått en sväng på kontoret för att sträcka på benen och varje gång så har hon fastnat i stående ställning och stått och gungat från sida till sida med hängande huvud. Då har jag fått gå fram, ta händerna om hennes kropp och rikta henne mot korgen igen. Då släppte frysningen och hon gick och lade sig igen. Så har det hållit på mest hela dagen. Under kvällen låg hon som en liten bebis på min bröstkorg i två timmar och sov. Pluttan. NU har hon sökt sig till sin egen korg. Skönt. Hon börjar repa sig.
Öronen då, jo det var infektion på båda sidorna. Recept uthämtat. Och rabies-sprutan trycktes in. När hon ändå var nere för räkning kollade vi tandsten - i princip obefintligt. Halsmandlar - låg fint på plats. Glädjande i sammanhanget är också att Zoë numera gått upp ett kilo och kan stoltsera med hela 14,5 kilo!!! Fortfarande en räka men på god väg till köttbulle.
Nu hoppas jag att hon är sitt vanliga jag imorgon bitti så vi kan kila iväg på spårkurs hos Petra. Ett nytt Björkis-sele är inköpt och väntar på att invigas. Kul är också att vi kommit med på en viltspårkurs under mars. Med mål att ta anlagsprov innan Klippan-lägret i maj. I vanlig ordning är även Björn och Neo med. :-)
Kommentarer
Trackback
