Skam den som ger sig...
Tack alla för era hejarop! Maritha, är det någon som kommer till er som "avlastningfamilj" så är det väl isåfall jag. Zoë kan också behöva en paus. Så kan du ta en intensiv-terapi-helg med mig om hur man kontrollerar sitt temperament. Det kan jag behöva...
Som ett resultat av att valpen och jag växer ihop till ett, så har det sista dagarna gått BETYDLIGT bättre. 1-2 kissolyckor inne per dag är fullt acceptabelt utifrån hur det sett ut tidigare. Ja, jag vet att jag har gigantiska krav på min lilla 13-veckors. Genom att jag har sänkt dessa något och att hon har börjat skärpa sig :-) så har vi mötts halvvägs på en dräglig nivå. Att jag sedan har gjort en stötinsats med kontaktträning nu efter våra duster har också hjälp upp massivt. Och tack gode gud för min kanvasbur, och att jag så envetet har jobbat med den. Än så länge går hon inte in självmant och lägger sig. (In och dra ut leksaker funkar.) Men när hon åkte in på förmiddagsvila idag så lade hon sig ner med en suck och kom till ro PÅ EN GÅNG. Utan de obligatoriska 2 minuterna av gnäll-gny. Framsteg!!!! Och framför allt trivs hon och har hittat ro i sin en-rummare.
Nu har vi också en obligatorisk daglig 30 minuters avslappning i soffan tillsammans. När jag tvingar henne till att ligga på rygg i vaggan mellan mina ben, tills hon somnar. Såna framsteg vi har fått i kontakten genom att jag börjat jobba med allt detta. Vi börjar bli riktiga kompisar nu. Hon är inte lika obstinat skällig längre. Inte alls som innan. Sen är det inte någon tyst hund jag fått direkt. Men det har jag lärt mig acceptera. Men hon har sluppit den obligatoriska time-outen på toaletten sedan den tidigare nämnda hemska tisdagskvällen/-natten...
På Jeppe-kursen i torsdag lärde jag mig framför allt en sak. Att dämpa min gummiboll (nytt smeknamn). Jag lever fortfarande med att jag tidigare hade en hund som skulle tankas med pipigt glad röst för att komma igång... Gissa hur min lilla köttbulle har fungerat när jag kört samma röst på henne - DAMP. Att en så fruktansvärt enkel sak som mitt röstläge kan göra sån skillnad. Piprösten fick min hund att börja studsa i torsdags och när jag skulle korrigera det så började hon skälla och sedan morra (!!!!) åt mig. När jag ändrade till lugnande mellanröst när jag berömde fick jag helt plötsligt en hund som tittade och lyssnade på mig. Otroligt!!!
Jag jobbade som en idiot i torsdags (eftersom hon var helt stirrig) och gick låååångsamt över planen med korrigering så fort hon gick i spinn. Helt i vår egna värld kom vi sist över varje gång för gick det för fort så tappade hon koncentrationen direkt. Och så fick vi dra neeeer på tempot igen. Jag fick till och med beröm av Jeppe att jag jobbade på så bra och sa till alla andra att titta på och lär er, för förr eller senare kommer ni att vara i samma jobbiga situation mer er egen hund när inget fungerar....
Men ändå - 13 veckors gamla Zoë och en 18 månaders labbe-hane fick komma på teorin efteråt som exempel på två uppvarvade hundar som behövde hjälp med att slappna av (på rygg i vagga mellan benen). Men att när man börjar med en 13 veckors valp så har man lättare och större möjligheter att lyckas jämfört när man måste jobba sig tillbaka med en halvvuxen unghund med ovanor. Och när alla ojade sig över söta Zoë som gladeligen slängde upp sina ben i vädret i Jeppes knä så skrattade Jeppe och sa - Låt er inte luras av denna lilla duntuss. Hon är rätt skarp under lockarna, eller hur (till mig). Varpå jag nickade TYDLIGT och hummade... Men så stolt jag var över att min lilla bulle satte standarden redan gång två genom att lyftas fram som en skarping. Jag som var rädd för att hon var för liten för att fixa pressen med kursen. INTE!!!
Så med allt detta sagt - glöm att jag lämnar tillbaka henne Susanne. På sin höjd kan du få låna henne någon gång emellanåt. Men en sak är säkert. Kärlek böjar alltid med bråk. Och när vi inte bråkar så ÄÄÄÄÄLSKAR jag min lilla virvelvind. Och tack vare att jag fick sätta hårt mot den lilla tuffa så tidigt så har vi fått en rivstart med seriös träning. Här kan jag inte fjutta med för mycket gulle-gulle-valpen. Och när det väl lossnar så kommer det med all sannolikhet rassla till något ordentligt.
Hälsar Bridget-Katarina med söta DAMP-Zoë
Som ett resultat av att valpen och jag växer ihop till ett, så har det sista dagarna gått BETYDLIGT bättre. 1-2 kissolyckor inne per dag är fullt acceptabelt utifrån hur det sett ut tidigare. Ja, jag vet att jag har gigantiska krav på min lilla 13-veckors. Genom att jag har sänkt dessa något och att hon har börjat skärpa sig :-) så har vi mötts halvvägs på en dräglig nivå. Att jag sedan har gjort en stötinsats med kontaktträning nu efter våra duster har också hjälp upp massivt. Och tack gode gud för min kanvasbur, och att jag så envetet har jobbat med den. Än så länge går hon inte in självmant och lägger sig. (In och dra ut leksaker funkar.) Men när hon åkte in på förmiddagsvila idag så lade hon sig ner med en suck och kom till ro PÅ EN GÅNG. Utan de obligatoriska 2 minuterna av gnäll-gny. Framsteg!!!! Och framför allt trivs hon och har hittat ro i sin en-rummare.
Nu har vi också en obligatorisk daglig 30 minuters avslappning i soffan tillsammans. När jag tvingar henne till att ligga på rygg i vaggan mellan mina ben, tills hon somnar. Såna framsteg vi har fått i kontakten genom att jag börjat jobba med allt detta. Vi börjar bli riktiga kompisar nu. Hon är inte lika obstinat skällig längre. Inte alls som innan. Sen är det inte någon tyst hund jag fått direkt. Men det har jag lärt mig acceptera. Men hon har sluppit den obligatoriska time-outen på toaletten sedan den tidigare nämnda hemska tisdagskvällen/-natten...
På Jeppe-kursen i torsdag lärde jag mig framför allt en sak. Att dämpa min gummiboll (nytt smeknamn). Jag lever fortfarande med att jag tidigare hade en hund som skulle tankas med pipigt glad röst för att komma igång... Gissa hur min lilla köttbulle har fungerat när jag kört samma röst på henne - DAMP. Att en så fruktansvärt enkel sak som mitt röstläge kan göra sån skillnad. Piprösten fick min hund att börja studsa i torsdags och när jag skulle korrigera det så började hon skälla och sedan morra (!!!!) åt mig. När jag ändrade till lugnande mellanröst när jag berömde fick jag helt plötsligt en hund som tittade och lyssnade på mig. Otroligt!!!
Jag jobbade som en idiot i torsdags (eftersom hon var helt stirrig) och gick låååångsamt över planen med korrigering så fort hon gick i spinn. Helt i vår egna värld kom vi sist över varje gång för gick det för fort så tappade hon koncentrationen direkt. Och så fick vi dra neeeer på tempot igen. Jag fick till och med beröm av Jeppe att jag jobbade på så bra och sa till alla andra att titta på och lär er, för förr eller senare kommer ni att vara i samma jobbiga situation mer er egen hund när inget fungerar....
Men ändå - 13 veckors gamla Zoë och en 18 månaders labbe-hane fick komma på teorin efteråt som exempel på två uppvarvade hundar som behövde hjälp med att slappna av (på rygg i vagga mellan benen). Men att när man börjar med en 13 veckors valp så har man lättare och större möjligheter att lyckas jämfört när man måste jobba sig tillbaka med en halvvuxen unghund med ovanor. Och när alla ojade sig över söta Zoë som gladeligen slängde upp sina ben i vädret i Jeppes knä så skrattade Jeppe och sa - Låt er inte luras av denna lilla duntuss. Hon är rätt skarp under lockarna, eller hur (till mig). Varpå jag nickade TYDLIGT och hummade... Men så stolt jag var över att min lilla bulle satte standarden redan gång två genom att lyftas fram som en skarping. Jag som var rädd för att hon var för liten för att fixa pressen med kursen. INTE!!!
Så med allt detta sagt - glöm att jag lämnar tillbaka henne Susanne. På sin höjd kan du få låna henne någon gång emellanåt. Men en sak är säkert. Kärlek böjar alltid med bråk. Och när vi inte bråkar så ÄÄÄÄÄLSKAR jag min lilla virvelvind. Och tack vare att jag fick sätta hårt mot den lilla tuffa så tidigt så har vi fått en rivstart med seriös träning. Här kan jag inte fjutta med för mycket gulle-gulle-valpen. Och när det väl lossnar så kommer det med all sannolikhet rassla till något ordentligt.
Hälsar Bridget-Katarina med söta DAMP-Zoë
Kommentarer
Postat av: Susanne
Nehej. Det var väl det jag misstänkte. Att jag inte skulle få tillbaka henne alltså.
Det är väl underbart att bli framplockad som exempel hos Jeppe! Och det är så bra att du beskriver hur en perro verkligen kan vara. Full av energi, stor motor, mycket åsikter, men ljuvlig och gosig där emellan.
All den tid och energi du lägger ned nu har du igen i framtiden - du kommer att skatta dig lycklig att du var så klok och anmälde dig till kurs så tidigt!
Kram, Susanne
Trackback
