Söta Zoë - Aberlours Brilliant Career

Efter två månaders uppehåll från träningsgruppen i Åhus, så var vi igår tillbaka på banan. Det har ordnats ridhusträning en gång i veckan även här i söder, med plusgrader och allt. Så rolig träningen var!!

För vi har faktiskt gjort framsteg genom att backa tillbaka och gå en omväg. :-) Kan ni tänka er – bäst idag var platsliggningen!!!! Jag hade bestämt mig för att ta ett fullt moment ála nya 1:an, dvs 10 meter ifrån och 2 minuter. När en minut gått låg Zoë FORTFARANDE tyst, stilla och koncentrerad på mig. YES YES!!! Mellan dryga en och två minuter kom det två små pass med några pip. Men hon låg fortfarande lugnt. Vid tillbakagången drog jag ut på det för att vara säker på att hon inte pep när jag gick in. Wow – jag börjar se ljuset. Nu ska jag bara varva tiden, korta/förlänga tills pipen försvinner. För stabiliteten på avståndet känner jag börjar sitta.

Vad jag gjort under denna period är egentligen bara Berra-kursen, där det var mycket sittande i grupp. Och så har jag tänkt på att göra microövningar i vardagen och lägga henne ner varje eftermiddag när det är dags att gå hem. Detta för att hon fullständigt ballar ut av tokglädje just vid detta tillfälle då kopplet åker fram. Skäller och far runt konferensbordet som värsta flipperkula. För att få bukt med detta så gäller följande VARJE dag: Hunden platsläggs tävlingslikt vid dörren med kopplet på. Där lämnar jag sedan henne medan jag stänger ner kontoret, stänger jag ner dator, släcker lampan, tar på mig ytterkläderna och samlar ihop allt i väskan. Mellan varven passerar jag bakom, framför och försvinner ur blickfång. Men hon ska inte röra på sig. Och så avslutar jag med att jag ställer mig i tävlingsposition till höger om henne och sätter henne upp. Belöningen är att dörren öppnas och vi går hem. Det händer att hon ballar hon ut, men då gör vi om en kortare version.

Tillbaka till träningsgruppen, vi gjorde även tandvisning. Från och med januari så måste hunden sitta kvar i fotposition under tandvisningen för att bli godkänd. Där är inte Zoë hundra stabil, men igår gick det. Då testade vi två versioner, dels att ”domaren” kommer fram och hälsar på föraren, och dels att hon/han går direkt fram till hunden. Fungerade bra båda gångerna.

Fria följet har jag splittat upp igen för att träna uthållighet på raksträckorna. Fortfarande har jag problem med sneda sitt. Men när Eva (som leder träningsgruppen) kommenderade mig på raka sträckor, korta pass, typ 7-10 meter med avslut vänster halt, halt eller höger halt så var hon klockren i starten och rakstreckan. Men när jag sedan gjorde någon av halterna så började hon titta sig omkring, och sedan satte hon sig snett som för att komma åt och titta på mitt ansikte. Varningsklocka att jag typ brukar vrida mig för att se om hon sitter rätt…??? :-) Eva påpekade också att det ser ut som hon är osäker, men att jag skulle prova med att hjälpa henne genom att säga kommandot ”fot” på nytt vid de olika halterna. För att behålla uppmärksamheten. Och vet ni, det funkade på en gång!! Det blev några riktigt bra (klockrena) repetitioner efter det. Så nu känner jag mig stärkt att fortsätta på detta sätt, och sedan sänka röstläget successivt för att förhoppningsvis kunna viska fram det och sedan ta bort denna hjälp helt.

Sen provade jag några uthopp (2:an hopp/sitt) och första steget i att klicka in Zoë till att runda träningsväskan. Det sista kan komma till användning både just till detta moment, men även andra framöver. Framför allt tränas tempo både för att lämna föraren och även tillbakagång. Susa, fråga till dig. Jag har kommit till att Zoë rusar till väskan, klick och så rusar hon tillbaka till mig för att jag jublar och backar bort från henne. Och när hon når mig så är det godis. Men hur får jag henne förbi och runt väskan? Bollbelöning över/förbi henne?

När vi kom hem så var det den obligatoriska schamponeringen efter klippning. Sen ramlade hunden ihop i en hög och sov hela kvällen/natten. Det var länge sedan hon varit så slut. Jag inser att även om vår träningspaus varit välbehövlig för oss båda så har hon mot slutet varit lite väl rastlös. Men nu drar vi upp tempot igen. 6 april siktar jag på som årets tävlingspremiär. Sen följer en/två tävlingar i veckan under april. FÖRHOPPNINGSVIS har vi efter det fixat den efterlängtade LP1-titeln.

Idag åkte Zoës lockar. Den är inte mer än dryga 4 månader lång denna gång, men jag tyckte själv den var av taskig kvalitet och hade sista veckan börjat tova sig. Skööööönt att inte behöva tänka "strategiskt" utan bra tänka praktiskt. :-) Fast kollega Susanne höll inte med mig. Hon menade: "Redan klippas??? Men, hon blir så ful då!!" (Tack för den kära kompis. Och det här med charm och utstrålning, räcker inte det...? :-)

Sådär jättekul tycker inte miss Z att det är att åka upp på bordet, hon är rätt sprattlig. Men jag tyckte ändå det gick bättre än det brukar. Eller, Susanne? Ditt hot funkade denna gång: "ZOË, du vet att vi kan bli ovänner och då åker galjen fram!!!" Men den slapp hon, OCH även klorna tillät hon tillslut dig att klippa. TACK!!

Efteråt fastnade både jag och Björn i köket på Sockengatan. Det blev en fika på 4 timmar, och under tiden passade vi på att prata perro med valpintressenter som var på besök. Med dagens deppiga GRÅÅÅÅÅA dag med snöblandat regn fick vi skjuta på spårplanerna. När vi tillslut lämnade Susanne och Ola + hundar till sitt öde, så kom jag inte längre än till familjen Bäck. Här sitter jag nu med en rom & cola och känner doften från köket. Sötaste hundarna har precis stått sida vid sida och tuggat i sig kvällsmaten.


Har ni sett sötare rumpor???

Döm min förvåning när jag härom veckan såg min lilla bruna springa och gömma sig när trevliga brevbäraren Kurt kom in på vårt kontor. Jag sa till honom:
– GRATTIS, du är den enda som Zoë är rädd för och inte vill hälsa på. Tidigare var du favorit. Vad har hänt, har ni bråkat eller?
Varpå han svarade:
– Nä, men jag tror jag skrämde slag på henne häromdagen då hon låg och sov när jag ryckte upp dörren och susade in.

Så lätt hänt är det med andra ord att få en supersocial perro att direkt flyga upp, huka sig och springa in och gömma sig under bordet så fort hon får syn på sin "fd favorit". Tack och lov larmar hon ialla fall inte. Idag kom Kurt och sa:
– Men lilla snäckan, såhär kan vi inte ha det. Kom så gosar vi istället. Och så satte han sig ner på huk.
Zoë kröp fram från bordet, tätt tätt längs med golvet, och försökte göra sig suuuuperlång för att nå fram med nosen och tungan. Till slut tog nyfikenheten överhand och hon var framme vid honom. Lättad över att han inte alls var läskigt slängde hon upp tassarna på axlarna och gav honom en försoningspuss. :-)

Så med vana hundmänniskor är det rätt lätt att komma till rätta med igen innan det blir befäst. Tack Kurt för att du tog dig en extra minut här idag!

Bildtävlingen på Åhus BK är avgjord. Tack alla som hjälpte till och röstade på oss!!! Nu ska vi gå GRATIS bruks/spårkurs (20 ggr – 2 gånger i veckan, 1 lydnadsdag och en spårdag) med start i mars. Innan valparna då. :-) Eller snarare så många gånger vi hinner innan valparna... Ett steg åt rätt håll med tanke på att jag tänkte tävla appellklass i höst.

Den vinnade bilden var min gröna sköna favorit på Zoë som även den är tagen av Malin...


Extra roligt är att det kommer framöver vara startbilden på klubbens hemsida. Med andra ord gör jag och linslusen vad vi kan för att visa upp Perro de Agua Espanol!

Min lilla raring hamnar ju allt som oftast på bild, ivrigt påhejad av matte. Jag är väl som mammorna i den nya kritiserade dokusåpan, som pushar sina barn att bli modeller... Nä, så hemskt är det faktiskt inte. Bara så enkelt att Zoë är van att vistas i fotostudio med blinkande och pipande lampor. Därför fick jag frågan av Malin Ward i höstas om hon inte fick använda Zoë som modell för en överraskningsjulklapp till Susanne. Vi som köpt hund från Aberlours vet nämligen att i priset så ingår en flaska sprit, närmare bestämt whiskeyn Aberlour som kenneln är uppkallad efter. Efter lite klickerträning på att lyfta och hålla högertassen i luften ovanför flaskan och samtidigt titta in i kameran med sina bärnstensfärgade ögon och sött vinkla sina öron så blev resultatet följande:


Förutom att jag HAR den söööötaste valpen från Aberlours :-) så är Malin en jäkla duktig fotograf! Originalet överlämnades förra söndagen till Susanne, när vi hade fika i Helsingborg – Margareta, Malin, Susanne och jag.

I helgen har vi faktiskt hållt oss hemma, heeeela helgen. Riktigt härligt väder har det varit och det har blivit långa promenader och lugn och ro däremellan. Ingen träning alls, men det känns som hög tid att planera upp vår träningstillvaro nu. Tänkte börja med att repetera LK1:an utifrån Svartbergs träningshäfte "i jakten på 10:an". För att hitta svaga länkarna och framför allt få ytterligare stabilitet. Petra och jag har bokat om varandra och så har jag varit förkyld, igen. Så nu är det dags att jag får till tiden med henne. Om jag ska lyckas med LP1 i vår, innan valpar. Och LP2 i höst, efter valpar... Jag vet, energiskt i vanlig ordning. Men tänk så bra då att jag fick världens bästa och snyggaste julklapp av en väninna i år (och hon är ändå ingen hundmänniska, hon har bara insett att min nya hobby är här för att stanna, och då gäller det att göra det hela med stil...):


Gissa...


... joho, en ny träningsbok – från Moleskine!!! Nice.

Förutom lydnaden så längtar jag faktiskt efter att spåra!! Jag har fått 5 liter blod av "min jägare" och vi ska ta lite viltspår framöver. Framför allt så är det hög tid att börja träna startrutan. Och eftersom det fortfarande är så milt här i söder, så ska man bara tacka och ta emot. Men jag har blivit sugen på att ta upp personspåret också. Dels så skriver Lena så inspirerande på sin blogg Klickersmart, men så träffade vi idag Gabrielle, en perrospekulant som Susanne skickade hit för att träffa Zoë. Zoë gjorde vad hon gör bäst - charmade. Men Gabrielle å sin sida var lika charmerande tillbaka. Efter 3 kelpies var hon nu sugen på att prova en ny ras och valet föll på perron. Jättehärligt möte och engagerat hundsamtal hade vi och vi kom såklart in på spår, vilken härlig aktivitet det var. Välkommen in i perrovärlden Gabrielle! Du kommer bli ett utmärkt nytillskott, och du kommer säkert bli nöjd oavsett vilken kull du tillslut väljer ifrån.

Avslutningsvis måste jag visa Zoës två favoritplatser här på Ängadal, när vi inte är ute dvs. Det slår det mesta...


I stolen vid fönstret med utsikt över gårdsplanen...


... eller kökssoffan, med fritt blås över trädgården, vramsån och allt vilt som springer där.

Igår var jag (via Hall-familjen) även en tur till Bjärred och några vänner till mig. De har inte träffat Zoë sedan hon var pytte-valp. Men Zoë och Viggo fann varandra på studs, med hjälp av ett gemensamt intresse för tennisbollar... När Viggo i extas skulle hålla saxofon-konsert för mig och Christina så stod Zoë på första parket och sniffade nyfiket "vart ifrån kom detta annorlunda ljud??" Hahahaha... roliga hund!



Viggo var jättesöt... :-) Med ett halvårs saxspelande lät Gläns över sjö och strand som det lät. Men vad gör väl det när han själv var skitnöjd över att "där satt den!!". Dagen skratt kom när Christina berättade att han hon själv blev impad över sin son som kom och berättade att han ville lära sig saxofon, för han skulle spela blues. Wow, tänkte Christina, vilken cool son. Ja, sa han, jag ska spela som Lisa i the Simpson!!!! Hahahaha!!!

Jag tackade min lyckliga stjärna iallafall över att Zoë orädd luktade sig fram till ljudet, och att när vi tidigare på kvällen gått en långpromenad (prataprata-promenad) och fick uppleva ett mini-nyårsafton-fyrverkeri. Zoë bara tittade upp i luften på fyrverkerierna och fortsatte sen sitt sniffande. TACK!!!!

När jag var liten så äääääälskade jag mjukisdjur. Favoritleken var veterinär, och jag bäddade ner alla små mjukisdjur och gick mina ronder. Sen blev det alla olika varianter av husdjur. Men hund fick jag inte skaffa, så det kom först långt senare. Men min svaghet för mjukisdjur är en hemlig last som jag försöker hålla i styr genom att överösa mina syskonbarn med alla möjliga sötnosar. Ibland kan jag inte hålla mig, och jag får själv en liten sötnos med mig hem. FAST det inte var meningen och FAST det inte är så värst vuxet beteende... :-)

När jag för 13 år sedan skulle köpa doppresent till en väninnas lilla pojke, så kom jag hem med både det OCH vääääääärldens sötaste mjukishund. Den bara talade till mig från hyllan i leksaksaffären och skulle nödvändigt flytta hem till mig. Idag när jag plockade lite här hemma så sprang jag förbi lådan med "leksaker" till mina syskonbarn på besök... :-) GISSA vem som stack upp från denna låda...


Jag bröt ihop i ett hysteriskt skrattanfall... Jag har inte sett likheten innan. MEN HERREGUD!!! Vad är det för skruvad hjärna jag har egentligen...


Zoë var snabb med att vilja adoptera sin mini-me. hahahahahaaa!!!!

LYDNAD
• Ta LP1 titel
Jag hade nog lite för dåligt tålamod här... jag har tävlat sparsamt, men känner nu att vi är på g. Insåg tillslut att jag fick bida min tid och vänta in Zoës mognad när det gäller platsliggningen. Årets höjdpunkt var Tollarps-tävlingen då vi fick 152,5 poäng fast vi stod över platsen (vilket ger 30 p).

• Börja träna in momenten på LP2
Det har jag börjat träna parallellt och väntar bara in att polletten ska ramla ner gällande platsen...

SPÅR
• Fortsätta med personspår för Zoës OCH min stimulans
Sparsamt, men jag ska börja med bruksspår 2012.

• Gå viltspårkurs och göra anlagsprov
Uppfyllt! Godkänt anlagsprov i Viltspår i november. :-)

MH-test
• Gör testet med förhoppningsvis så många som möjligt från Gesslekullen
Uppfyllt, tyvärr bara tillsammans med Bibbi från Gesslekullen.

VATTENHUND
• Få Zoë att förstå glädjen och tekniken med att simma...
Uppfyllt, godkänt SoR anlagsprov i Gränna i augusti.

UTSTÄLLNING
• Ta minst ett cert...
Uppfyllt med råge, söta Zoë tog både ett, två och TRE cert under året och blev därmed Svensk utställningschampion på Sofiero i september!!

Nästan på pricken en månad efter clinic:en med Maria Brandel har jag nu hunnit med alla "måsten" så att jag kommit till punkten, summera mina intryck från Kungsör. Något sent kanske, men med hjälp av mina anteckningar så kan det bli en riktigt rolig tillbakablick och kick-off för nästa träningsår (som för vår del blir lite upphackad, men ändå med tydliga mål).

Maria inledde med att hävda att tävling är sätt att stämma av sin utveckling – om man vill bli en bra hundförare. Det är ett sätt att i skarpt läge testa av vad man har lärt hunden. Vad som än händer på tävlingen, ska man behålla fokuset på hunden – trivs den i situationen? Tänk på det som prio nr 1. INTE resultatet. Maria är förvånad över att det FORTFARANDE är så många förare ute på tävlingar som inte stöttar sin hund, utan istället ger efter för sin egen nervositet och eventuell irritation.

Nervöst kan det vara på tävling... men man kan faktiskt lära sig agera med självförtorende. Framför allt är det viktigt mot domaren. Det är lite onödigt att avslölja om man inte känner sig färdig....

Aktivitetsnivåer
Öva hunden på att vara i rätt aktivietsnivå för momentet. Belöna rätt, beroende på i vilken stämning man vill ha sin hund; lugn respektive aktiv belöning. Detta är något man hela tiden behöver ha koll på. Göra en avstämning och justera. Få hunden lagom med och lagom het. Viktigt att lära sig bromsa hunden när den ligger för högt/är het. Håll koll på hundens engageman och stressnivå. De tekniska detaljerna är mycket lättare att rätta till framöver.

Störningsträning (Över-)
Börja med ett moment som du vet sitter bra. När hunden kan ett kommando, ex sitt, så ska den kunna det i alla situationer. Och DETTA måste övas på, tänk på att byta plats hela tiden. Och vart du står i förhållande till hunden. VARIERA VARIERA VARIERA. Varva olika kommando, som sitt, ligg, hoppa. För att kontrollera om din hund har ordförståelsen. Var sparsam med att jobba med komplett moment. Träningens största fallgrop är nämnligen "malandet". Å andra sidan är det ett balanserande mellan "malande" och upprepningar.

Exempel på störniningsträning vi fick se, som jag missade att filma, var fritt följ. Hunden fick söka upp fotgående hos föraren medans andra personer lockade med trasa resp. godis. Här gäller det att vara den som belönar BÄST inför hunden. (Det är förresten helt OK att "belöna" för alla "fel"... bara belöningen för RÄTT blir så mycket bättre... :-) Vid fjärren så kan man överträna genom att andra förare säger "ligg" vid "sitt", eller vid arrangerad platsliggning, att de andra förarna står i linje brevid och vrålar ligg, utan att din egen hund lägger sig förrän det är DU som säger kommandot. Vid vittring, så kan man bland vittringspinnarna lägga ut alla möjliga saker från köket, eller varför inte hundens leksaker... Tänk på att justera något vid varje pass, så att det aldrig ser likadant ut. VARIERA VARIERA VARIERA.

Vid all form av störning, börja snällt. Det ska vara planerade störningar med mål att bygga hunden, den får inte tappa självförtroende. Det ska vara skojiga övningar, med glimten i ögat. Vid dessa skojiga övningar så smyger man över på helheten för att testa av, och får då svar på vilka delar som man måste jobba extra på.

Tidigt, innan ett moment är helt klart, så är det dags att kedja det. Och så tillbaka till delarna igen. Detta kan på ett positivt sätt ge hunden en hint på vad som väntar. Beroende på syftet så kedjar man olika. Vid uthållighet exempelvis så kvittar det vilka moment man håller på med (blanda gärna in cirkuskonster), det har också ingen betydelse vi vilken ordning sinsemellan de olika momenten kommer. Momenten behöver heller inte vara fullängd. Dock ska de olika delarna vara okej innan de åker in i en kedja. Men behöver inte vara perfekta.

Nummer ett att titta på efter en kedja är: Var hunden med? Var hunden i rätt stressnivå? Det är viktigt att se småmissarna, de kommer. Men så länge helheten är OK, och att det inte är några stora missar ala "nolla", så är dessa kedjor utmärkta  "facit" på att se vad man ska jobba vidare med. Och det bästa sättet är såklart att filma!! Absolut viktigast i kedjan är – vad gör jag med informationen som jag får. Hur följer jag upp? Vad behöver justeras?

Frågan är då vart man belönar i en kedja. Nästan alltid när kedjan är klar, men ibland även mitt i ett moment, i en övergång eller i väntan på ett moment. BLANDA & VARIERA. Varför inte när man har hunden precis som man vill ha den i energi- och stressnivå?

Den enda gången som en kedja ska brytas är när hunden ligger i fel stressnivå: HÖG/LÅG. Vid tekniska fel behöver man inte bryta. Se vad som gick fel, ha det i åtanke OCH FÖLJ UPP!!

Tipset är alltså att börja tidigt, redan innan ett helt moment är färdigt. Se det som en positiv träning och framför allt, ta vara på informationen.

Tävlingsträning
Lika viktigt som att träna in momenten är det att träna momenten i en situation som är tävlingslik. T ex, vad gör jag innan mina kedjor? Tänk på att värma upp och göra förberedelser även innan dessa. Hur hanterar jag mig själv och hunden när tävlingsdagen är varm resp. kall? Har jag en plan för detta? Tänk på att värma upp rent fysiskt, både dig själv men framför allt hunden. Vissa behöver "blåsas ut" ordentligt innan en tävling (typ Zoë-hundar) andra vilar i form och i princip lägger ner träningen två veckor innan tävlingen. Prova dig fram. Vissa jobbar upp hunden i svaga moment i uppvärmingen. Andra tycker att det är sämsta möjliga sätt att få "feel-good-tävling-känslor".

Ett allmänt tips är dock att låta unga hundar titta sig omkring och känna av mijlön samt ställa in tanken på jobb i god tid innan tävlingsstart.

Tävlingsigångar kan man inte träna för mycket på. Det gör ett starkt, omedvetet, intryck på domaren. Och är oerhört viktigt för den egna känslan när man startar en tävling.

Tips på hur man själv kan träna på detta är:
• sätt en äggklocka för ingång
• spela in komendendering på mobilen, det finns billiga högtalare att koppla in...
• ladda planen med olika "störande" saker
• värm upp i ett rum, gör ingången i ett annat (flytta runt på möbler och saker...)

Tänk såhär inför tävlingsträning – kan du som förare i ryggraden vad som ska göras på en tävling, alla moment och transporter mellan moment, och är du duktig på detta så har du råd att vara nervös. Maria gjorde en jämförelse med militären som ska kunna sätta samman sitt vapen oavsett tid på dygnet och om man väcks. Även om hundtävling inte handlar om liv och död, så kan det ibland kännas så...

Om tävlingen ska fungera, så är det viktigt att jag är fokuserad även på träning. Pausar jag hunden innan jag pratar med mina träningskollegor t ex??? För jag förväntar mig ju just detta, att den ska kunna slå över mellan aktivitet och passivitet, fokus och koncentration.... Med andra ord kom vi mot slutet in på mitt stora aha-moment. Störningsträning av förare. Oh my god!! Gissa om DETTA är något jag måste jobba mycket med. Det var riktiga skratt-moment när de visade på olika exempel på vad man kan "träna" på; någon som pratar intressanta saker i publiken (jag är ooooootroligt nyfiken av mig), tävlingsledare som ger tyst komendering (enligt mina systrar är jag ordförande i hörselskadades riksförbund utifrån min volymnivå på tv:n när de ringer), tävlingsledare som vrålar hetsig komendering (stessar mig!!!!). Med andra ord, det finns mycket JAG behöver bli bättre på, det är inte bara hunden som måste "shape up" för att vi ska nå våra mål! :-)

Avslutningsvis från Maria, kedja, störning och momentingångar ska planeras in vid varje träningstillfälle. DET gör skillnaden. För tävlingsträning är lika viktig som detaljer och moment. NU om du läst hela detta långa inlägg så har du kommit till det riktitigt roliga. Filmerna. Titlarna på dem och ljudet är så tydligt så jag tror de talar för sig själv. Enjoy!! Och hoppas det ger en kick för att sätta HÖGA mål för 2012. Tjing från oss på landet!

Ibland behöver man inte leta långt efter kärleken! Det är nu bestämt, vi planerar valpar mellan Zoë och Peppar (SE UCH Perro Rizados Armando). Och det redan 2012. Tidsramarna är löp i början av mars, valpar mitten av maj med leverans mitten av juli. Om allt går som det ska, vill säga. Susanne/Aberlours, kommer få det jobbigt med två överengagerade ägare bakom denna kombination.



Peppar har imponerat stort på mig sista halvåret när Zoë och jag umgåtts mycket med Peppar och matte Sanna. Det är en otroligt mjuk och vänlig hane. Tokig i tjejer (det vet väl alla som träffat honom), men aldrig buffrig mot hanar. Utan stencool, lugnet personifierad. Dock så tog han 3 år på sig att "mogna"... Något för kommande valpägare att ha i åtanke. Speciellt eftersom min lilla raring fortfarande är "yvig" vid 2,5 års ålder. Mitt hjärta fångade Peppar ialla fall när han så resolut livräddade mig i somras, och dessutom visade så pedagogiskt för min lilla räka hur hon skulle göra.

Åsa Blomqvist/Perro Rizados, där Peppar kommer från beskriver honom som valp på följande sätt:

"Peppar, kullens krigare, men egentligen en mycket mjuk kille hade för vana att sova i vattenskålarna. När han var vaken ville han brottas med sina syskon och ha mycket uppmärksamhet av oss. En riktig tjejtjusare blev han med tiden."

Så med andra ord, en tjejtjusare kombinerat med en turboräka. Otroligt kul har dessa två hundarna tillsammans ialla fall. Följande två filmer tog jag när jag var i Stockholm för dryga veckan sedan, i samband med Stockholm Hund. Dels bevis på att tjejtjusaren minsann är den som är "minst" på. Dock med lite efterdyningar. Stackars Peppar, vet du vad du gett dig in på?



Att han är världens bästa dragkampskompis till Zoë visar han prov på här. Den enda som låter något i de båda filmerna är såklart miss Z.



Lite mörka filmer (men bättre version numera) men jag tror nog ändå de talar sitt tydliga språk. Personkemin finns där!

Att Peppar sedan är snygg, purfrisk och dessutom kompletterar Zoës fortfarande något späda kropp gör ju det hela ännu bättre.




Det blir en spännande kombination, med MYCKET motor. Avslutningsvis måste jag referera till vad Sanna skrev på sin blogg:

"... Den här spännande kombinationen kommer ge valpar som; springer fort, låter mycket, apporterar ALLT, simmar och dyker, spårar mycket bra och gillar alla! Passar alla som vill ha en hund att jobba med, oavsett vad man vill göra!"

Det är så roligt. Mina två favoriter HAPPY, min reklambyrå, och ZOË, min älsklingsclown och byråracka, har nu hittat ett sätt att ytterligare ha glädje av varandra. HAPPILY!!

Det hela började för rätt många år sedan. Jag och kollegan Susanne har pratat om att hitta en produkt att sälja och använda vår marknadsföringskunskap på. VAD skulle vi sälja? Ingen aning. Vi letade och pratade. Letade och pratade. Och så för ett år sedan, nästan exakt, kom jag tillbaka från en av alla mina helger i Stockholm och sa till Susanne: NU vet jag vilken marknad vi ska rikta oss till ialla fall. HUNDÄGARNA. För lika generösa som nyblivna föräldrar (och hela släkten) är mot sina bebisar är hundägare mot sina älsklingar. DESSUTOM så finns det inte NÅGOT ROLIGT på marknaden för mig med Zoë. En stadshund som jobbar jäklar i det. Går man in i en djuraffär (jag lovar jag har kartlagt ALLA i Skåne) så hittar man inte NÅGOT unikt och annorlunda. ALLA verkar köpa in från samma leverantörer. Det finns "rosa och strass" och en massa kläder till "knähundarna" (inget emot dem, men Zoë är inte där, ÄVEN om hon älskar att gossa) och så finns det funktion till brukshundarna. Och nitar till kamphundarna. Men alla vi andra då? Var är färgen???

Jag kartlade hela internätet och hittade utan större problem exakt vad jag var ute efter. Susanne var med på tåget. Hon såg affärsmöjligheten, jag såg både det OCH ett sätt att förena mina två intressen. Fast till saken hör att Susanne satte fingret på spiken denna vecka: "Är det inte rätt otroligt, JAG ger mig in i hundbranschen (Susanne har aldrig fått ha husdjur och är väldigt sträng mot Zoë, men jag vet att hon älskar henne... :-) och DU ger dig i kast med färg (jag har väldigt mycket svarta kläder i min garderob, dock inte fullständigt dominerande som Björn Bäck har...). I vilket fall som helst. Både Susanne och jag är som tossiga av energi för vad vi nu lanserar på Stockholms Hundmässa 2011: HAPPILY!


Ni kommer att hitta oss i monter BG:07 och vad vi kommer att sälja är halsband med matchande koppel.




Dessutom kommer vi ha roliga leksaker och Zoës absoluta favoritgodis till försäljning. Svenskproducerad torkad oxlunga. Finns inte en hund som inte snurrar runt för detta. Fråga folket som var i Klippan och fick tag i det... :-)

Nåväl, Facebookgrupp finns uppe och under veckan som kommer ska även webbshoppen – www.happily.se – upp. Och så tar vi vårt pick och pack och satsar på en färgstark upplevelse för alla besökare till helgen. Som min duktiga skribent-kollega sammanfattat det:

För att summera avslutningen/uppföljningen på Jan Gyllensten kursen så kan jag säga som så att det var annorlunda hundar denna gång jämfört med förra. VÄLDIGT tydligt att alla hundar visste vad det handlade om och tog ut svängarna ordentligt. Förutom Buster och Anna då. Som från att förra gången inte kunde jobba alls då Buster var så uppvarvad. Nu kom Anna in som avslutande ekipage och VISADE HUR MAN AGERAR CLINTAN. Shit vad imponerad jag blev. Gud så snyggt jobbat Anna!!! Zoë därmot var turboversionen av sig själv, och hoppade i princip jämnfota på platsen, när hon inte studsade mot Jan eller publiken. På något sätt var det "skönt" att hon visade upp denna stressade versionen av sig själv. Det är ju detta jag måste jobba med. Att tygla den, men ändå inte dämpa hennes energi. För den har jag sån nytta av i lydnaden. En balansgång detta.

Helt klart är min älskling typexemplet på en hund som genom arbete tyglar stress. Jag ska bara komma ikapp själv i mitt kunnande för att hålla jämna steg med mitt energiknippe. Men kombinationen Jan Gyllensten/Berra-kursen gjorde faktiskt att jag på sistnämnda fick utvärderingen:

Katarina, du jobbar jättebra med din krylltott. Jag tror inte alla här, när de ser er idag, inser vilken utmaning hon varit för dig. Men du måste gå tillbaka till din känsla och instinkt istället för att mitt i en korrigering speed-analysera alla olika teorier du läst in dig på, INNAN du kommer till slutsats och reagerar. Då är du redan för sent ute. Lita på din instinkt!!! Och var lite rappare. Så är ni snart med på banan igen!

Berra-kursen har definitivt fått mig på banan igen. Jag fick en välbehövlig själförtroende-kick av att backa tillbaka till vardagslydnaden och därigenom plocka upp dirigentpinnen (alá Gyllensten) på nytt. Nu ser jag fram emot ett 2012 då vi kanske får lite utdelning av alla våra ansträningningar.

Min duktiga tjej drog till med sitt bästa spår hittills!! Vilket resulterade i 600 meters anlagsspår på 23 minuter (30 minuter är gränsen). Jag var beredd på tillbakagång och skott men det meddelade vänliga Håkan Samevik efteråt att det är först i öppetspår man ska klara detta... :-)

Anna och jag har synkat oss när det gäller viltspårandet, för att peppa och motivera varandra till att "komma loss" när det gäller detta. Och jag gick därför anlagsprovet i samma skog som Anna och Buster provade för någon veckan sedan. Även vi hade Håkan Samevik som domare. Förutom att ha uppfödning av Labradorer (Bökardalens Kennel), är han en välmeriterad viltspårsdomare och jägare. Oerhört vänlig och charmant norrlänning! Som log överseende mot mina uppspärrade ögon när jag insåg att jag GLÖMT registeringsbeviset för Zoë. "Nåja, jag får allt lita på dig. Jag har ju fått hennes nummer ialla fall..." Fin start Katarina!!

Vi gick vårt spår i motsatt riktning jämfört med Anna och Buster. Starten låg i granskog med mossa, och i vanlig ordning så tog Zoë några zick-zackar i starten innan hon satte fart. Men sen måste jag säga att det var fint drag i linan. Och jag kände mig säker på när hon var i spåret. Håkan påpekade dock två gånger att släpp du fram lite mer lina så hon slipper dra dig. (En avvägning det där, eftersom Zoë spårar i en "lunkande" takt så vill jag gärna ha lite motstånd i linan för att känna skillnad när hon är i spåret jämfört med när hon ringar). Första vinkeln tog hon väldigt tydligt, andra raksträckan passerade hon en väg utan att det störde henne. Nu befann vi oss i lövskog på ett tjockt täcke blöta löv. Omställning av nosen, men det gick jättefint. Andra vinkeln var också tydlig och bloduppehållet därefter reagerade hon på men fortsatte målmedvetet framåt. Nu kunde jag kosta på mig ett njutningsfullt leende. Detta gick ju kalas. Sista vinkel gick bra men sen på raksträckan så började hon cirkla. Än ut på ena hållet än ut på andra hållet. Och jag min tok tänkte, okej tillbakagång. Men efter Annas tips från när hon gick sitt spår, så höll jag god koll på vart Håkan befann sig. Domaren viker nämligen inte av från lagt spår, utan står stilla kvar om man är på avvägar. Håkan var väldigt tydlig på detta. Så jag halade in Zoë och försökte styra in henne på rätt spår. Efter koll på båda sidorna så drog hon målmedvetet framåt igen, och jag hörde Håkans steg efter oss... :-) Zoë körde vid detta laget "gatlopp-tempo" och helt plötsligt var det tyst bakom oss igen. Jag sneglade bakåt och där stod Håkan och väntade. Satan, nu var vi på avvägar igen... Väntade in Zoë, men hon HADE fått ett spår. Tillslut kallade Håkan in oss dit han var, och jag var bekymrad och lunkade tillbaka med Zoë. Då sa han, släpp du lös linan och låt henne jobba lite här. Och så nickade han mot en stam. Och vad låg där om inte klöven!!! Några varv runt den så HITTADE hon den till slut. Eller snarare markerade den. Och då fick jag jubla!!

Håkan förklarade efteråt att vi susade förbi klöven med 10 cm marginal. Dvs hade det legat ett djur där hade vi snubblat över det... Och enligt reglerna så är det tillräckligt nära för att det ska bli godkänt. Puh!! Det var då jag undrandes frågade om tillbakagång och skott. Och han log åt mig och sa att jag får minsann ge mig till tåls tills öppetspår. För mer än såhär fick jag inte idag. :-) Och spåret hon fick på väg förbi klöven kunde mycket väl vara ett färskt viltspår...

Han tyckte att jag hade en väldigt noggrann och eftertänksam spårhund. Jobbade på bra i den virvlande vinden. Dock skulle jag tänka på att stötta henne då hon stannade upp och blev osäker. Jag hade en strategi idag att inte prata/berömma henne så mycket, då det innan mer stört än hjälpt. Då tipsade Håkan om att jag kunde i de fall hon stannade ta några hjälpande steg framåt. Är hunden på rätt spår så sätter den oftast igång direkt. Är den osäker och börjar ringa, så förstör man inte något genom ett steg framåt. Något jag tog till mig. Samt att kanske vara snällare med linan och inte "kräva" sånt drag i den. Jag kan ju trots allt SE när hon är rätt. Himla glad är jag ialla fall över att det gick vägen idag!! Öppet spår nästa!

PS. Jag ska ta till mig en sak som Jan Gyllensten pratade om när det gällde spårandet. Han leker alltid fram intresset för apportpinnarna och klöven. Slog mig när jag sedan körde apporteringsövningar med klöven i efterhand. DÅ var den kanonkul och hon var en jäkel på att jaga och hämta in den. Inte glömma tills nästa gång. Leka med klöven några dagar i förväg!!