Kontorsråttan inskolad.
Nu får jag anse min lilla kontorsråtta färdiginskolad på Södergatan 13!
Zoë är en van kontorshund, har varit med mig på jobb sedan hon var 10 veckor. En av anledningarna till att hon är så väl socialiserad är kanske att hon började sitt vardagsliv i ett kontorslandskap. En av anlednigarna till att hon inte var rumsren förrän vid 9 månader är kanske att hon började sitt vardagsliv i ett kontorslandskap... (Å själv höll jag på att få ett nervöst sammanbrott.)
Så här skrev jag oktober 2009, då Zoë var 3 månader:
"Det här med rumsrenheten är också lite sådär. Att hon inte kan hålla tätt är väl ok. Och kissar man 3 gånger på en timme så är det också svårt för matte att hänga med annat än med hushållspappret (storförbrukare... ) Värst är det på eftermiddagen, och värst är det faktum att fröken har fått ett nytt smeknamn - Bajshunden. Visst är de taskiga här på jobbet. Men smeknamnet kommer inte utan anledning... Lite knepig är hon med att hitta ro utomhus och är då matte lite stressad (av att inte så mycket blir gjort på jobb) och otålig (TYP) så händer det att jag ger upp efter 20 minuter och så kommer vi in, hon strosar runt på kontoret och vips så slappnar magen av och är man inte framme där och greppar henne på en gång så äter hon dessutom upp det själv. Sådär populärt att få en puss av henne efteråt..."
I alla fall, kontoret vi sitter på nu är ett kontorshotell. Och här har inte Zoë varit tidigare, för vi flyttade hit precis i samband med Zoës andra valpkull. Därefter har jag varit mammaledig ett år. Och när jag började jobba igen så var Zoë inne på sin tredje valpkull. Mycket vältajmat då jag i lugn och ro kunde skola in Prinsen på dagis först.
Prinsen är inte heller rumsren ännu, 13 månader och allt. Men verkar inte bry sig det minsta om det.
Tillbaka till Zoë. När jag fick tillbaka henne i veckan så var det fokus på att "skola in" henne på nya kontoret. Jag hade ändå laddat lite, och var nervös för att hon inte skulle kunna koppla av (tillräckligt snabbt enl mig) i den nya miljön. När det ringde på dörren en bit bort så var det inte hennes jobb att agera välkomstkommité. För sång, skall och prat undanbedes på arbetstid.
Första dagen på kontoret följde hon mig som en skugga. När det ringde på dörren ryckte hon till och var redo att springa. Så fort jag reste mig från stolen så kastade hon sig från sömn till fotgående. Så ville jag såklart inte ha det, även om fördelen med det var att hon inte brydde sig om någon annan än mig. Dag två fick hon börja hälsa runt på kollegorna och skaffade sig ett par kommande bästisar. Nackdelen med det var att hon nu ville trava runt på hela våningsplanet för att leta efter bästisarna. Hon kände sig ju hemma!! Så ville jag inte heller ha det. Det är såklart jättekul att grannarna är förtjusta i Zoë, men hon är mitt bihang och det är mitt ansvar att hon inte "syns och hörs" under arbetstid. Hälsa får hon bara göra när jag gett okej. Så har jag alltid resonerat, och fått jobba hårt för att uppnå.
Som det kontorsproffs hon är, ligger hon nu efter en knapp vecka still i vårt rum och vet att tröskeln är gränsen dit hon får röra sig fritt. Jag kan gå ut och in ur rummet utan att hon gör annat än lyfter ena ögonlocket. YES!!! Jag tror jag glömde bort att hon snart blir 5 år, och dessutom växt i sin krylliga kostym med värdighet.
I'm back!!
Zoë & Prinsen
Det har hänt så mycket med Eliot under de sista två månaderna, så jag ser fram emot att se hur de två kommer att ha glädje av varandra framöver. Hittills har det varit ömsesidig respekt. Eliot har inte varit maniskt nyfiken på Zoë och Zoë har behärskat sina pussar till någon förstulen emellanåt...
Nu väcker vi liv i bloggen på nytt!
Oj vad mycket som har hänt på 11 månader!!
Precious little prince Eliot
Det är väl inte så många som missat att han nu är här – sedan tre månader tillbaka. Sötaste lille prinsen. Zoë har tagit det nya med jämnmod. Hon är såklart helt underbar tillsammans med honom. Är det något som jag ska "klaga på" så är det kanske de otåliga pussarna som hon ger honom. Men inte en enda gång har prinsen blivit ledsen av det, utan har från början lärt sig att hålla andan tills kärleksattacken är över.
Zoë har inte bara fått en "lillebror" utan även en ny älsklingsbästis, Jessica 10 år. Ett par gånger i veckan ringer hon och frågar om hon får rasta Zoë. Detta kan innebära att hänga med kompisarna, träna på agilitybanan eller varför inte jaga tennisbollar. När Zoë är hemma igen strosar hon nöjt till korgen slänger benen i vädret och somnar. Härligt är att hela familjen Alemo äääääälskar Zoë och mer än gärna passar henne närhelst jag behöver hjälp. Behöver jag inte hjälp så lånar de henne ändå. Som när de paddlade bräda härom helgen.
Zoë höll show för hela Västra hamnen när hon försökte valla in Jessica och hennes kompisar. Upp på ena brädan, skällande på de andra barnen för att de inte höll ihop. Hopp ner i plurret för att simma till nästa bräda. Upp på den och skälla. Ner igen och upp på nästa bräda. Och så vidare och så vidare. Ett evighetsarbete för en vattenhund att försöka hålla ihop 3 st 10-åringar.
Planen är att Jessica ska prova agility till hösten tillsammans med Zoë. Tanken från början var att familjen skulle prova-på-perro genom att passa Zoë några gånger. Men nu verkar det inte bättre än att Zoë valt in familjen Alemo som extrafamilj och att hon delar sin tid mellan oss för att göra alla nöjda. Nja. Riktigt så har det inte blivit ännu. Men just nu är vi alla väldigt nöjda med situationen och mest nöjd är Zoë. TACK Helene som sammanförde oss. Match made in heaven!
Försök har gjorts att få prinsen att fatta att tennisbollar är till för att kastas. Än är det inte hemma.
Sova bör man göra. Mycket och länge. Det tycker både prinsen och drottningen. Prinsen är en sjusovare, vaknar helst inte före 10. Till och med småbarnsmamman pallrar sig upp tidigare än det. Men Zoë viker inte från prinsen förrän han också vaknar. Gulle!!
Även i vårt andra hem, Sockengatan i Helsingborg tar hon sin uppgift på fullaste allvar. Håller prinsen sällskap när han gymmar. Igår fick jag beviset på att hon hittat sin uppgift i den nya flocken. Prinsen låg ute och sov på terassen. Alla dörrarna var stängda. Helt plötsligt blev Zoë orolig och sprang till altandörren. Och därefter till groventren som även den var stängd. När jag reste mig upp så såg jag ju att prinsen hade vaknat. När jag öppnade groventren så rusade Zoë till vagnen och tittade uppfodrande på mig - hallåååå han är ju VAKEN!! Sötaste Zoë!!! Puss på dig!
Bästaste Bella!
Det var underbart att se Bella visas av Helene i ringen på Malmöutställningen igår. Som vi skrattade med henne. Hon må vara utvattnad i färgen, tovig i pälsen, ha en svans som avbarrad gran, svajig rygglinje och röra sig i två spår. Men stå blickstilla med stolthet, värdighet och en tass i varje hörn. DET kan hon. Det var som hon tänkte: JAG tänker minsann utnyttja varje sekund av mina fem minuter i strålljuset. SE PÅ MIG!!!
När jag kom hem så var jag bara tvungen att ladda upp följande film på youtube. Det var när Zoë var dryga året och Bella var på övernattning hos oss. Kan ni tänka er något mer kärleksfullt gosande sätt än det som Bella fostrade Zoë på??? Att jag nästan hade glömt vilken "förebild" Bella varit för Zoë. Bästaste Bella!!
Vid samma tillfälle hade de även vänskaplig dragkamp (kommer du ihåg Bellas älg Susanne?) eller bara softande framför fönstret.
Två tjocka magar.
Nu handlar det bara om dagar tills vi vet vad som rymmer sig i denna lilla mage:
Själv får jag vänta ialla fall ytterligare 6 veckor tills jag får veta hur han ser ut, lille Zeb-Eliot:
En stor puckel är annars över. Jag fick i helgen hjälp att flytta tillbaka hela mitt bohag från landet till stan. Nu ska jag bara samla kraft till att packa upp och organisera hemmavid. I förrgår flyttade vi kontoret tvärs över Södergatan i Malmö. Tack vare virvelvinden till kollegan, som gjort ett mastrodontjobb, så packade vi upp alla 40 flyttkartonger under gårdagen. Puh!!! Jag kanske skulle anlita henne hemmavid också som konsult? Eller jag ska kanske nöja mig med att stupa i säng vid 20-tiden och spara uppackningen hemma till helgen?
Hungrig + törstig = AKUT nödig
... även om man är modell för en dag...
Inklämt bland allt annat vi har för oss för tillfället, Zoë och jag, så har vi även en kontorsflytt. I samband med detta så måste vi ju som äkta HAPPY-reklamare hitta på ett underhållande flyttkort. Det fotograferade vi idag. Något framtungt blev det när vi stoppade ner gravid Katarina och preggo-Zoë i cykelvagnen framtill. Till det en en äkta Carola-fläkt som fejkad motvind och fotograferna skrattade gott. Hur vi fick Zoë att titta rakt fram? Jo, assisterad av en stylist som stod framför oss och lockade med nachochips!!
Igår fick jag för mig att jag behövde göda min dräktiga hund lite bättre innan hon levereras till Susanne. Sagt och gjort, jag köpte hem färskfoder till henne. TRE (3) portioner satte hon i sig innan hon ansåg sig nöjd. Kl 22 somnade vi båda. Kl 24 väckte hunden mig för kisserunda och dricka. Imorse fick hon 2 rundor innan vi åkte till studion. Hon både skvalade och skötte magen båda rundorna. ÄNDÅ kissade hon på sig inne TVÅ gånger innan kl 12. Och när vi gick lunchrundan så skvalade det likväl OCH hon skötte magen. Stackars hund. Matte får nog vara konsekvent. Stoppar man in mycket upptill kommer det ut lika mycket nertill. Så från och med nu är det rastning av preggo-hund varannan timme.
Knäppa söta hund!
Zoë tycker det är lite långtråkigt att packa ner prylarna för kommande flytt. Jag vet inte om hon försökte säga mig något när hon började packa upp "sin" låda... Typ matte, jag vill faktiskt TRÄNA. Jag lovar det isar inte alls i tänderna!!
Cornelia & Zoë
Cornelia AVSKYR att vara ute och promenera. Men med mutan, "du kan ju hålla Zoës koppel", så gick hon hur långt som helst utan att tänka på det. Och min älskade hund!!! Fullständigt exemplariskt går hon i koppel om det är en liten tjej i andra änden. Min väninna Viktorias dotter Laura fick också prova på det. En lyckligare tjej än Laura har jag nog aldrig sett. Viktoria låter hälsa att en halvdag med Zoë var på långa vägar jullovets absoluta höjdpunkt enligt Laura. Zoë funkar väldigt bra tillsammans med småtjejer helt enkelt!
Oj så tomt det blev när barnen vår sista vecka i Stockholm var hos sin pappa. Zoë flyttade resolut in i barnrummet, närmare bestämt mitt bland Cornelias mjukisar. Och tyckte hon hittat världens bästa hundbädd...
Sådär kul…
… att vara tjockis-gravid och att pulsa i snö upp till knäna. Att skotta sig fram till ytterdörren. För att sedan komma på att jag måste skotta mig ner till duschen i källaren för att HUNDEN har haft det hilarious!
I förrgår tog jag saaben och körde den oplogade grusvägen upp till stora vägen MOT BÄTTRE VETANDE!!! (För att komma till bussen.) Det räckte nästan fram. Med 10 meter kvar tog det tvärstopp. Då hade jag föst upp en snövall på dryga metern framför bilen. Ut och skotta, in i bilen och försöka komma loss, ut och skotta, försöka på nytt komma loss. Lagom till svordomarna och misströstan så kommer grannen med stora skyffeln och började hjälpa till. UNDERBART med landet-grannar. Detta är en granne som jag inte ens hälsat på tidigare. Men vilken räddande ängel!!! 10 minuter senare hade jag forcerat även de sista 10 metrarna. Och blivit något klokare på köpet! Döm av min förvåning att jag ändå hann med bussen ner till stan (hjälpte till att den var 20 minuter försenad...).
Så igårkväll så nöjde jag mig med att parkera saaben längst upp på grusvägen (de retliga sista 10 metrarna som nu var plogade...) Därefter pulsade jag de resterande 100 meterna ner till huset och in över gården. Zoë var SJÄLAGLAD!! Hoppade likt en känguru i den djupa lössnön. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. När hon sen 200 meter bort fick syn på rådjuren så brydde jag mig inte det minsta om lydnaden (härligt inkonsekvent). Istället tänkte jag i mitt stilla sinne, låt henne springa. Hon har NADA CHANS och orken kommer att stupa av att "springa" i full galopp i halvmeterdjup lössnö. Om man då är hund och har en mankhöjd på knappa 46 cm. Undras vem som egentligen hade roligast. Jag tror jag, när jag i mitt stilla sinne tänkte "släng dig i väggen Susanne Hall med förbröstträning i grustag, tacka vet jag att skicka ut hunden djupsnö med retligt snabba rådjur som lockelse!!". Det var som en matt hund som med nöd och näppe orkade skutta samma väg tillbaka till matte. SEN var hon spak OCH ett snömonster.
Det var inte tal om att hon skulle stå still och tina på en handduk i köket som Margareta dirigerar Ginnis att göra... Nä, jag insåg att det var bara gå ut igen för att skotta fram trappan ner till källaren för att därefter kunna duscha av henne snön. Sedan hiver den gravida kvinnan upp den matta hunden och BÄR henne in i huset. För att undvika att mer snö fastnade.
GISSA OM jag somnade gott igår. Och nöjt insåg imorse att vägarna var körbara. Inte grusvägen då, jag var tvungen att börja dagen med att pulsa de 100 meterna upp till bilen. Men sedan tog jag bilen ner till Malmö. Skönt att ta igen sig på jobbet lite. Jag tror jag stannar här nere tills snökanonerna lugnare sig... Och bonden hinner ploga ner till huset. Susanne - vad är problemet med att bo mitt inne i Helsingborg...???
Vi blir snart tre igen...
Nu kan man tro att jag har svårt att bestämma mig... Men saken är att de tre sista inläggen hänger ihop. Även om de kommer med lite väl långa intervaller. Bara någon vecka efter Loppan kom hem till mig i somras upptäckte jag nämligen detta:
Som goe gudson Hugo, 4 år, sa: Ska Katta ha valpar?!!!
Nja, jag kan sträcka mig till att det blir en människovalp. Men jag följer verkligen min inslagna bana. Det kommer nämligen bli ytterligare en krylltott i familjen... Pappa Ebele är svart och bor i London. Själv så packar jag och Zoë ihop vårt pick och pack och lämnar Ängadal för denna gång och återvänder 1 februari till Malmö. Det blir lite enklare att sköta kommande vardag därifrån. I mitten av mars är det så dags för vår flock att gå från radarpar till radartrio. Och Zoë ska få vakta barnvagn. Vi planerar inte att försvinna från perrogemenskapen, vi har bara behövt pausa ett tag för att sedan kunna göra comeback i utökad styrka. Jenny låter hälsa att söte Ville ser framemot en polare att hänga med på lydnadsläktarn.
Tänk vad livet har överraskningar till hands!!
(PS. Nu har vi inte helt dragit ned på träningen i höst. Men minskat markant på intensiteten... Vi har hunnit med viltspårskurs, spårträning med Jan Gyllensten och lydnadsträning med Hanna Nilsson. Och så träningsgrupp på lördagsförmiddagen. Till min stora glädje funkar det på Zoë att ligga på divanen och pilla naveln. Koppla av lite helt enkelt. Numera går hon ett helt 2:ans fritt följ, klockrent och UTAN ljudeffekter. Dock dröjer det ytterligare ett bra tag innan vi kommer ut på tävlingsplan. Vi ska bara hinna med lite annat först...)
Nu är det bara vi två igen!
Vi var inte tre i mer än tre veckor, innan jag insåg att mitt känslomässigt grundade beslut förlorade mot ett mer förnuftmässigt tänkade. Loppan/ZsaZsa och numera Lotta (Olas idé) kröp liksom sin (och Zoës) mamma Blossom rakt in i mitt hjärta. Jag kunde bara inte stå emot att försöka. Vad jag snabbt förstod var att jag var tvungen att skjuta fram Zoë lydnadskarriär till fördel för att få Loppan att landa i min vardag. På min fritid hade jag all tid och tålamod i världen för henne, men jag jobbar ju också. Zoës och min överenskommelse är att på jobb så ligger man med pausknappen intryckt. Matte, brevbäraren och allt möjligt pack springer in och ut genom dörren. Detta är inget för hundar att bry sig om. Givetvis skulle Loppan ha en ärlig chans att landa i denna överenskommelse. Men tid och tålamod för detta hade jag inte när allt rivstartade efter superkort semester. Så förnuftet kom ikapp mig och jag bestämde mig för att snabbt tänka om. Loppan fick komma hem för att stanna i casa Hall istället. Och där har hon det ju hur bra som helst!! Puss på dig Lotta!
Vi har blivit tre!
Det är hög tid att presentera Zoës lillasyster – Zsa Zsa.
Alla Zoës valpar är nu levererade och jag har fått min darling i retur. Jag LYCKADES stå emot valpsuget, men inte kärleken till denna lilla svarta. Detta är Aberlours Black Diamond, kullsyster till Shandi. Och halvsyster till Zoë. Hon kom i retur strax vid midsommar. Det var inte alls aktuellt att jag skulle ha en hund till just nu. Enligt alla konstens regler så var planen att jag skulle ha en valp om två år eller så. När jag kommit en bit på vägen tävlingsmässigt med Zoë. Och njutit av att bara vara vi två. Med en Zoë betydligt bättre i balans som 3-åring än som 1- och 2-åring. Var det tänkt. Eller nåt. Det blir sällan som man tänkt!
Jag har träffat "Loppan" som hon kallats fram till nu, en hel del. Och haft ett gott öga till henne från början. Och uppenbarligen har hon också haft ett ett gott öga till mig. För jag är utan tvekan adopterad av henne som den nya matten. Men det är mycket som måste stämma för att detta ska funka. Ett första hinder var om Zoë skulle acceptera Zsa Zsa. Det var inte helt självklart. Men denna lilla svarta blev mitt under valpperioden omhändertagen, uppfostrad och är nu bästa kompis. Det hon har i bagaget som jag måste jobba med är en stor osäkerhet vid hundmöten samt problem med att vara ensam. Så utmaningen framöver blir att få henne att fungera i min vardag med många plötsliga "avsked" i samband med kundmöten. Sen måste hon kunna gå ner i varv och vara passiv och tyst på kontoret. Detta har jag redan testat några dagar. Och så länge hon får ligga vid mina fötter är hon lugnet själv. Så med hjälp av burträning och sällskapet av Zoë så hoppas jag kunna få ordning på det.
När det gäller hundmöten har jag haft turen att komma med på en kurs redan nu i sommar, hos Rasmus på R+ Hundskola. Han jobbar helt och hållet utifrån positiv förstärkning;
"Positiv förstärkning innebär att man förstärker de beteenden man vill ha mer av och lägger vikten vid vad vi vill att hunden ska göra (istället för att stirra oss blinda på allt den inte ska göra). De beteenden som är oönskade ignoreras i de fall det är lämpligast, eller så ser man till att beteendet förhindras genom att hantera situationen. Att arbeta med positiv förstärkning betyder inte att hunden saknar regler men reglerna lärs in på ett lättförståeligt och logiskt sätt. Hunden kommer snabbt att förstå principen och de beteenden som är lönsamma kommer den upprepa medan den slutar med de som ändå inte lönar sig. Detta skapar en win-win-situation där alla blir nöjda och glada."
Det ska bli oerhört intressant att med Zsa Zsa gå en kurs helt uppbyggd på problem vid hundmöten, vi är bara 4 ekipage och det är ett teoritillfälle och tre praktiska tillfällen. Jag kommer såklart blogga om detta. Och hoppas komma en bit på vägen med Zsa Zsa genom denna. Annars är planen att jag ska fortsätta med henne på kurs hos Berra i höst. Berra som jag gick hos några gånger förra hösten med Zoë. Där handlar det helt och hållet att vardagslydnaden ska fungera med andra hundar som störningsmoment. Perfekt för oss två. Och efter att Berra har avrått och varnat mig för att ta mig an en andra hund så har han lovat bistå mig nu när jag bestämt mig för att ge det ett ärligt försök. För det är det jag bestämt mig för att göra. Ett ärligt försök för att få det att fungera. Förutsättningarna finns, Zoë gillar henne, jag gillar henne och hon gillar oss. Dessutom är jag envis.
PS. Anledningen till att jag bestämde mig för att byta namn var att lika mycket som Zoë är en Räka så heter hon ändå Zoë. Bland annat, kärt barn har många namn. Likaså tänker jag om Loppan. Visst är hon en liten svetsloppa. Nu. Men det är ju det jag ska arbeta bort/dämpa. Då måste hon också få en chans att lägga det namnet bakom sig. Hur passande det än är just nu. Så det fick bli Zsa Zsa. Hoppas detta känns okej även för er Pia och Vibeke. Jag älskar henne, Zoë älskar henne. Jag är hennes magnet och Zoë är hennes fostrande förebild. Så vi har fått den bästa starten.
Två krylltottar emellan
Zoë är värsta lektanten för tillfället. Knappt hann hon hem från syskonbarnen innan det gosades med sötaste ungen i St Olof. Villigt lät hon sig ledas runt av Ella när hon varvade prat med sig själv med prat med lilla gumman (som Zoë snabbt döptes till här). All denna träning Zoë fått på sista tiden har resulterat i att hon sköter sig exemplariskt tillsammans med småbarn. Inga översvallande pussattacker, bara någon förstulen puss här och var. Härligt att se.
Bästa barnvakten
Vi är i Stockholm över helgen. Först och främst för att passa syskonbarnen idag då min syrra skulle på konferens. Zoë fick i vanlig ordning hänga på då jag lyckades planera in lite extra. Det blev ett jobb-möte och dessutom lydnadsträning tillsammans med Susa P och Sanna i går på Tyresö BK.
Zoë och Cornelia har en alldeles speciell relation. I torsdagskväll när vi kom upp gick Zoë raka vägen in i barnrummet och parkerade sig för natten längst ned i Cornelias säng. Gulligt. Inte lika gulligt var det när söta Cornelia förtjust kom och väckte oss i fredags med att meddela "nu har Zoë pussat mig 88 gånger!!!". Klockan var 4.30 vid detta kära återseende. Vi lyckades övertyga både C och Z att det var mitt i natten och vi var tvungna att sova lite till... i alla fall tills det var ljust i fönstren. Till Jonathan håller Zoë ett bättre avstånd. Blir hon för mycket tycker han det blir läskigt. Å andra sidan har han lärt sig att säga GÅ IVÄG ZOË, och det respekterar hon!
I morse vaknade Cornelia med feber så det har varit en väldigt lugn barnpassning. Zoë har tagit sin roll på fullaste allvar och följer krassliga Cornelia som en skugga. Jag hade i vanlig ordning entusiastiskt tagit med mig en hel Ikeakasse fylld med Panduro påskpyssel. Vi värmde upp i förmiddags med lite egendesignad textiltryck...
Jonathan valde att göra en en t-shirt till sig själv.
Cornelia skulle såklart göra en snusnäsduk till Zoë.
Sen orkade Cornelia inte så mycket mer, Jonathan och jag fortsatte med påskägg och påskfår, medan vi packade ner C i fåtöljen.
Var Zoë är? Liggandes precis bakom, längs med ryggstödet.
Skvallerträning
Vi har här på LANDET haft en hel del rådjur i närområdet. Varje morgon så sitter Zoë och spanar i köksfönstret och rapporterar om utsikten (flocken på 4 rådjur som i princip tillhör familjen). Voff, voff låter det och jag har anstängt mig att vara med och belöna varje rapport om rådjur. Det visar sig att detta lönat sig.
För ett par veckor sedan så var vi på långprommis i Stockadala, strövområdet i närheten. Efter ett par hundra meter så stelnade Zoë till och sa voff, voff. Jag kollade efter och såg en flock rådjur på 7 individer. TACK OCH LOV så hade jag för en gång skull hjärnan med mig och sa BRAAAA!!! Döm min förvåning att Zoë kom in för att inkassera belöning. Och så fram 3 meter igen och voff, voff. BRAAA!!! från mig varpå hon kom in för belöning. Nån gång extra höll vi på innan jag fortsatte framåt. Gissa om jag blev nöjd när jag upptäckte att hunden följde mig. Nöjd??? Jag var ärligt talat eurofiskt av glädje över att min skvallerträning fungerar.
Å andra sidan så kom rådjuren aldrig i flykt. Och det var mitt stora aber. De bara stod och stirrade på mig och hunden.
Några dagar senare fick jag testa skvallerträningen i skarpt läge. Nu var det gryning och Zoë var fri runt huset. När hon rundade det så sprang hon rakt in i husflocken av rådjur. Och de skingrades givetvis åt vars ett håll. Zoë drog i en riktning. Men hon tog faktiskt bara en loop och när hon var på väg tillbaka in mot mig så belönade jag henne med rösten och kunde sedan utan problem koppla henne när hon var intill mig. Vi gick förbi det skrämda rådjuret och strax efter så släppte jag Zoë igen. Och faktiskt, hon hade släppt det och fortsatte morgonrundan på vanligt lunkande sätt!!!! NÖJD är summeringen på detta.
Vill ni läsa mer om vad skvallertärning innebär så rekommenderas följande två böcker:
Sen är Zoë långt ifrån färdigprogrammerad... GRÄVLINGAR – my good. De ska helst jagas till döds enligt krylltotten. Puh. Nästa projekt!!!
För ett par veckor sedan så var vi på långprommis i Stockadala, strövområdet i närheten. Efter ett par hundra meter så stelnade Zoë till och sa voff, voff. Jag kollade efter och såg en flock rådjur på 7 individer. TACK OCH LOV så hade jag för en gång skull hjärnan med mig och sa BRAAAA!!! Döm min förvåning att Zoë kom in för att inkassera belöning. Och så fram 3 meter igen och voff, voff. BRAAA!!! från mig varpå hon kom in för belöning. Nån gång extra höll vi på innan jag fortsatte framåt. Gissa om jag blev nöjd när jag upptäckte att hunden följde mig. Nöjd??? Jag var ärligt talat eurofiskt av glädje över att min skvallerträning fungerar.
Å andra sidan så kom rådjuren aldrig i flykt. Och det var mitt stora aber. De bara stod och stirrade på mig och hunden.
Några dagar senare fick jag testa skvallerträningen i skarpt läge. Nu var det gryning och Zoë var fri runt huset. När hon rundade det så sprang hon rakt in i husflocken av rådjur. Och de skingrades givetvis åt vars ett håll. Zoë drog i en riktning. Men hon tog faktiskt bara en loop och när hon var på väg tillbaka in mot mig så belönade jag henne med rösten och kunde sedan utan problem koppla henne när hon var intill mig. Vi gick förbi det skrämda rådjuret och strax efter så släppte jag Zoë igen. Och faktiskt, hon hade släppt det och fortsatte morgonrundan på vanligt lunkande sätt!!!! NÖJD är summeringen på detta.
Vill ni läsa mer om vad skvallertärning innebär så rekommenderas följande två böcker:
Sen är Zoë långt ifrån färdigprogrammerad... GRÄVLINGAR – my good. De ska helst jagas till döds enligt krylltotten. Puh. Nästa projekt!!!
Lilla räkan och mamma Blossom
Hittade en gammal goding på lilla räkan som efter första klippet (16 veckor) fick belöningen att busa runt med mamsen. Hur gulligt på en skala är inte detta?!!!
Pö om pö...
... under veckan så har Zoë både samlat energi och ätit ikapp sig. Försökte balansera hennes glupska aptit med att samtidig undvika magknip av en för snabbt fylld liten räkmage. Men kan meddela att i mitten av veckan klämde hon FEM (5) Bravoburgare plus med vom under en dag. Så med rätt aptit så tog det bara en vecka att klä in dessa revben i lite bomull.
Detta gjorde att jag vågade köra intensiv hundaktivitetshelg med henne. Igår var vi hemma hos familjen Bäck och Neo. Björn och jag hade lite perroklubbs-trixande och så gick vi en ordentlig promenix i det trista skåne-vinter-vädret. Dis, duggregn och plusgrader. Men jag hade minst lika mycket samlad energi som min hund, så jag övertygade Björn att det inte alls fanns dåligt väder, bara dåliga kläder. Dessutom fick jag med honom på min idé att vi ska testa våra hundar och oss själva på uppletande. Jag har läst om det i lite olika bloggar, att det är en perfekt uppvärmning/urladdning för högenergiska hundar (läs typ Zoë) inför koncentrationsövningar (läs typ lydnad). Så jag ville prova mig fram om inte det var något för oss. Apportera in kan hon ju, men jag var osäker på hur man började träningen med uppletande. Och eftersom Björn hade läst på ordentligt inför förra Gränna, när han var funktionär på uppletandestationen så tänkte jag – PERFEKT!!
Jag var bara tvungen att låna dina bilder Björn!! Så härliga, men faktiskt lite missvisande. Neo är en jäkel på att spåra, det vet vi sedan tidigare och det syntes tydligt även igår. Zoës paradgren är att apportera in grejerna. Efter att vi först provade att köra hundarna var för sig så släppte vi dem båda. Lite konkurrens skadade definitivt inte. Det coola var att de letade parallellt men var det någon som hittade en grej så sprang de mer eller mindre tillsammans in med den för att få godis. Och sedan ut igen och leta vidare. Och med lite tjo och stim vid baslinjen så fattade även Neo att förutom att hitta grejerna så ville vi väldigt gärna att han skulle springa in med den till oss. Men det kommer Björn, definitivt!!!
Neo hade skitskoj, och var låååångt i från sin lufsande stil...
Zoë hade precis lika roligt och hade precis samma tempo som vanligt. Dock lite större öron just i lördags...
Efter fika hemma Björn fortsatte jag min skåneturne till Ystad. Där bor väninna Fia med familj. Och framför allt westien Morris. Honom har jag nämnt tidigare i bloggen men det var på tok för länge sedan vi träffades. Zoë och Morris har riktigt roligt de två också. Jag tror Morris är lite kär i Zoë, och jag tro Zoë tycker Morris är en rätt kul kille han med. Det faller dock på att han är lite kort i rocken för hennes smak (OCH min och fru Halls!!). Så Zoë och jag kom gemensamt fram till att hon ändå ska satsa på Peppar. Men Morris hälsar till Peppar att han kan nog börja ladda batteriet för hon luktar ljuuuuuvligt!!
De är så gulliga de två. Morris lever i paradiset. Han har en inhängnad trädgård på 5000 kvm där han kan jaga Zoë. Och så har de kommit på att om Zoë hoppar upp på fönsterbläcket i köksfönstret och hojtar på oss, så fattar vi att de vill bli insläppta. Reser jag mig upp och går genom huset för att öppna dörren så står de två sekunder senare där och väntar uppmanande. Sötnosar!
När vi gav oss iväg från Ystad så hade Morris redan kastat in handduken... Han orkade helt enkelt inte mer! Det kvittar hur söt den spanska hunden är. Hon har betydligt längre ben och springer faktiskt väääääldigt snabbt.
Efter 4 timmars paus hemmavid så begav dock Zoë och jag oss iväg till träningsgruppen i Åhus. Fyra söndagar tillbaka har vi tränat i ridhus.
Det som står på agendan för oss för tillfället är att komma tillrätta med platsliggningen (jag vet, jag börjar tröttna på det själv...), träna in att runda träningsväskan (berättar mer om det i ett separat inlägg) och så få till apporten riktigt bra och inte bara slarva förbi den... Jag har läst en artikel som fått mig att få upp ögonen för detta och det vill jag dela med er andra. Men även det tar jag i ett separat inlägg!! Det är faktiskt värt det.
Behöver jag påpeka att Zoë är trött. Så in i norden trött. Men roligt har vi haft i helgen!!
Detta gjorde att jag vågade köra intensiv hundaktivitetshelg med henne. Igår var vi hemma hos familjen Bäck och Neo. Björn och jag hade lite perroklubbs-trixande och så gick vi en ordentlig promenix i det trista skåne-vinter-vädret. Dis, duggregn och plusgrader. Men jag hade minst lika mycket samlad energi som min hund, så jag övertygade Björn att det inte alls fanns dåligt väder, bara dåliga kläder. Dessutom fick jag med honom på min idé att vi ska testa våra hundar och oss själva på uppletande. Jag har läst om det i lite olika bloggar, att det är en perfekt uppvärmning/urladdning för högenergiska hundar (läs typ Zoë) inför koncentrationsövningar (läs typ lydnad). Så jag ville prova mig fram om inte det var något för oss. Apportera in kan hon ju, men jag var osäker på hur man började träningen med uppletande. Och eftersom Björn hade läst på ordentligt inför förra Gränna, när han var funktionär på uppletandestationen så tänkte jag – PERFEKT!!
Jag var bara tvungen att låna dina bilder Björn!! Så härliga, men faktiskt lite missvisande. Neo är en jäkel på att spåra, det vet vi sedan tidigare och det syntes tydligt även igår. Zoës paradgren är att apportera in grejerna. Efter att vi först provade att köra hundarna var för sig så släppte vi dem båda. Lite konkurrens skadade definitivt inte. Det coola var att de letade parallellt men var det någon som hittade en grej så sprang de mer eller mindre tillsammans in med den för att få godis. Och sedan ut igen och leta vidare. Och med lite tjo och stim vid baslinjen så fattade även Neo att förutom att hitta grejerna så ville vi väldigt gärna att han skulle springa in med den till oss. Men det kommer Björn, definitivt!!!
Neo hade skitskoj, och var låååångt i från sin lufsande stil...
Zoë hade precis lika roligt och hade precis samma tempo som vanligt. Dock lite större öron just i lördags...
Efter fika hemma Björn fortsatte jag min skåneturne till Ystad. Där bor väninna Fia med familj. Och framför allt westien Morris. Honom har jag nämnt tidigare i bloggen men det var på tok för länge sedan vi träffades. Zoë och Morris har riktigt roligt de två också. Jag tror Morris är lite kär i Zoë, och jag tro Zoë tycker Morris är en rätt kul kille han med. Det faller dock på att han är lite kort i rocken för hennes smak (OCH min och fru Halls!!). Så Zoë och jag kom gemensamt fram till att hon ändå ska satsa på Peppar. Men Morris hälsar till Peppar att han kan nog börja ladda batteriet för hon luktar ljuuuuuvligt!!
De är så gulliga de två. Morris lever i paradiset. Han har en inhängnad trädgård på 5000 kvm där han kan jaga Zoë. Och så har de kommit på att om Zoë hoppar upp på fönsterbläcket i köksfönstret och hojtar på oss, så fattar vi att de vill bli insläppta. Reser jag mig upp och går genom huset för att öppna dörren så står de två sekunder senare där och väntar uppmanande. Sötnosar!
När vi gav oss iväg från Ystad så hade Morris redan kastat in handduken... Han orkade helt enkelt inte mer! Det kvittar hur söt den spanska hunden är. Hon har betydligt längre ben och springer faktiskt väääääldigt snabbt.
Efter 4 timmars paus hemmavid så begav dock Zoë och jag oss iväg till träningsgruppen i Åhus. Fyra söndagar tillbaka har vi tränat i ridhus.
Det som står på agendan för oss för tillfället är att komma tillrätta med platsliggningen (jag vet, jag börjar tröttna på det själv...), träna in att runda träningsväskan (berättar mer om det i ett separat inlägg) och så få till apporten riktigt bra och inte bara slarva förbi den... Jag har läst en artikel som fått mig att få upp ögonen för detta och det vill jag dela med er andra. Men även det tar jag i ett separat inlägg!! Det är faktiskt värt det.
Behöver jag påpeka att Zoë är trött. Så in i norden trött. Men roligt har vi haft i helgen!!
Mitt lilla hjärta!
Är på bättringsvägen!! Puh vad man oroar sig när de blir dåliga!! I söndags slukade hon ju ett halvt kilo torsk, och var sen på hysterisk jakt efter mer att äta. För fösta gången någonsin så kom jag på henne med att försöka sno sopor. Hann dock stoppa henne!! När hon sen i går morse började kräkas magsaft så fick Susanne lugna mig med att det var för att hon är så hungrig av helgens pärs. Eftersom det baktill började stoppa upp så fick hon på förmiddagen ett halvtkilo fisk till som försvann på rekordtid. På kvällen fick hon detsamma uppblandat med en bravoburgare och lite torrfoder. Och SOM hon sov efter det!! Fullständigt nockad blev hon av det skrovmålet. I morse var det samma som stod på menyn och sedans dess har hon sovit. En hel del sömn att ta igen har både hon och jag. Nu ska vi bara se till att det kommer ut lite där bak också, eftersom det nu gått 1,5 dygn UTAN att hon bajsat. Alldrig blir man nöjd. Planen är ialla fall att hon nu ska serveras plus Bravo med vom resten av veckan, varvat med torrfoder. Så hon får tillbaka lite av de 2 kilona som "rann av henne".
Tack för tipsen Anita och Margareta!! Stomax är nu inköpt för framtida tillfällen. Visste inte att det fanns. Dock kom det inte till användning denna gång.
