SoR träning
Jag hade ju som ett av mina mål denna sommar att få Zoë att börja simma på riktigt. Inte bara tokblöta sig. För glad i vatten har hon ju varit från början. Mitt dilemma har varit att få henne att släppa på baktassarna när hon är på väg att inte bottna längre. Hon har istället för att simma, velat hoppa fram och plaska hejvilt med framtassarna...
Men skam den som ger sig. Jag har lockat och pockat, vi (Helene, Roberto och jag) har bokstavligen kastat i henne i vattnet - helt fel och inget som rekommenderas... För Zoës del dock så sprang hon glatt upp på stranden igen och "bad om mer". Zoë har gått i intensivtsimträning hos Roberto och DÅ började det äntligen lossna. Fick hon bara lite moraliskt stöd i kopplet till en början så gick det nu utan problem att locka henne ut att simma, och kom man bara iväg ett par meter från stranden så simmade hon med riktigt bra teknik.
Själv har jag slängt kläderna ett antal gånger och gett mig ut i vattnet. Det kändes som att för varje gång vi badade så gick det snabbare och snabbare att bryta den magiska "börja simma" gränsen.
Och i veckan fick vi det stora genombrottet!! Först en simträning från klippor med Susanne i torsdags. Vid detta tillfälle fick vi inte Zoë att rädda mig. Däremot dök hon gladeligen efter sin apport. Ner från klippan med huvudet först och så tillbaka in ÖVER EN STOCK och upp på stranden. Att gå ner från stranden passade inte fröken hur mycket vi än försökte locka henne. Nix, upp på klippan igen och ner med huvudet först. Knäpp tös.
Men så igår så fick jag coachning av Sanna och Peppar. Och NU så ramlade polletten ner. Om jag bara ser till att bada tillsammans med henne lite först så släpper rätt snabbt paniken i början. Ett litet stöd i ljumsken är nu allt hon behöver för att ge sig ut och simma själv. Så den delen är klar. Och har hon bara simmat lite själv så fullständigt KASTAR hon sig ut i jakt på apporten. Peppar hade inte en chans, och kom han i närheten så morrade hon respektingivande så han backade undan från henne.
Och så till den avslutande delen, livräddningen. En av gångerna när hon var ute och simmade så provade jag att greppa tag i hennes päls för att se hur hon reagerade. Och det var inget problem. Hon simmade lugnt och målmedvetet vidare in mot stranden med mig hängandes efter.
När vi sedan försökte genomföra ett helt moment, så tog det ett försök för Zoë att förstå vad hon skulle göra. Gång ett stod hon nämligen kvar på stranden bredvid Sanna och vrålade upprört över att jag simmade ifrån henne. Men ingen ansats att ge sig efter mig. Peppar dock kastade sig resolut ut i vattnet och simmade och räddade mig. Tack allra bästaste champis-Peppis!! Gång två så gav sig även Zoë ut, tillsammans med Peppar. Och denna gång så cirklade Zoë snygg runt mig så jag kunde få tag i henne. Peppar däremot simmade sidan om oss, precis som om han såg det som sin uppgift att guida och peppa Zoë att göra rätt. Så jäkla coolt att se hur Peppar betedde sig i detta. Gång tre så var det Peppar som vrålade efter mig, frustrerad över att matte Sanna knutit fast honom vid strandkanten. Men ännu en gång så gav sig Zoë ut och simmade som om hon inte gjort annat.
Jag tycker bara det är helt fantastiskt att denna tunna lilla räka har ett sådant driv och kraft att hon utan större ansträngning kan dra in en 5 gånger så tung matte. Det är häftigt med vattenhundar!!! Och jag ser fram emot anlagsprovet för SoR i Gränna. Imorgon ska vi köra en sista träning bara vi två för att se hur hon reagerar på att se mig i våtdräkt.
Men skam den som ger sig. Jag har lockat och pockat, vi (Helene, Roberto och jag) har bokstavligen kastat i henne i vattnet - helt fel och inget som rekommenderas... För Zoës del dock så sprang hon glatt upp på stranden igen och "bad om mer". Zoë har gått i intensivtsimträning hos Roberto och DÅ började det äntligen lossna. Fick hon bara lite moraliskt stöd i kopplet till en början så gick det nu utan problem att locka henne ut att simma, och kom man bara iväg ett par meter från stranden så simmade hon med riktigt bra teknik.
Själv har jag slängt kläderna ett antal gånger och gett mig ut i vattnet. Det kändes som att för varje gång vi badade så gick det snabbare och snabbare att bryta den magiska "börja simma" gränsen.
Och i veckan fick vi det stora genombrottet!! Först en simträning från klippor med Susanne i torsdags. Vid detta tillfälle fick vi inte Zoë att rädda mig. Däremot dök hon gladeligen efter sin apport. Ner från klippan med huvudet först och så tillbaka in ÖVER EN STOCK och upp på stranden. Att gå ner från stranden passade inte fröken hur mycket vi än försökte locka henne. Nix, upp på klippan igen och ner med huvudet först. Knäpp tös.
Men så igår så fick jag coachning av Sanna och Peppar. Och NU så ramlade polletten ner. Om jag bara ser till att bada tillsammans med henne lite först så släpper rätt snabbt paniken i början. Ett litet stöd i ljumsken är nu allt hon behöver för att ge sig ut och simma själv. Så den delen är klar. Och har hon bara simmat lite själv så fullständigt KASTAR hon sig ut i jakt på apporten. Peppar hade inte en chans, och kom han i närheten så morrade hon respektingivande så han backade undan från henne.
Och så till den avslutande delen, livräddningen. En av gångerna när hon var ute och simmade så provade jag att greppa tag i hennes päls för att se hur hon reagerade. Och det var inget problem. Hon simmade lugnt och målmedvetet vidare in mot stranden med mig hängandes efter.
När vi sedan försökte genomföra ett helt moment, så tog det ett försök för Zoë att förstå vad hon skulle göra. Gång ett stod hon nämligen kvar på stranden bredvid Sanna och vrålade upprört över att jag simmade ifrån henne. Men ingen ansats att ge sig efter mig. Peppar dock kastade sig resolut ut i vattnet och simmade och räddade mig. Tack allra bästaste champis-Peppis!! Gång två så gav sig även Zoë ut, tillsammans med Peppar. Och denna gång så cirklade Zoë snygg runt mig så jag kunde få tag i henne. Peppar däremot simmade sidan om oss, precis som om han såg det som sin uppgift att guida och peppa Zoë att göra rätt. Så jäkla coolt att se hur Peppar betedde sig i detta. Gång tre så var det Peppar som vrålade efter mig, frustrerad över att matte Sanna knutit fast honom vid strandkanten. Men ännu en gång så gav sig Zoë ut och simmade som om hon inte gjort annat.
Jag tycker bara det är helt fantastiskt att denna tunna lilla räka har ett sådant driv och kraft att hon utan större ansträngning kan dra in en 5 gånger så tung matte. Det är häftigt med vattenhundar!!! Och jag ser fram emot anlagsprovet för SoR i Gränna. Imorgon ska vi köra en sista träning bara vi två för att se hur hon reagerar på att se mig i våtdräkt.
Kommentarer
Trackback
