Stolt.

Zoë har från början varit intensivt miljötränad i stadsmiljö. Och eftersom jag med min förra hund blev bunden av att han vägrade åka buss, tåg eller båt så såg jag från början till att Zoë blev van vid att göra detta. Zoë är med mig varje dag på jobbet, vi sitter i kontorslandskap och har hela tiden brevbärare, bud eller kunder som kommer och går genom vår dörr. För att detta ska kunna fungera, att ingen (varken kollegor eller kunder) ska tycka att det är besvärligt eller obehagligt att jag har med mig hund, har jag fått kämpa som en galning. Många gånger arg, frustrerad på gränsen till tårar. Men på jobb har det alltid varit en absolut noll-tolerans. Och det har gett resultat. Fantastiska resultat.

Ni som har följt våra vedomödor från början vet vilken slit jag har bakom mig. Det är inte för inte som Zoë periodvis hade smeknamnet ADHD-hunden:

• det tog 6 månader innan hon var torr en hel dag, och 9 månader innan jag ansåg henne vara rumsren (jag älskar att berätta detta, var inte alls roligt under tiden, då hon både kissade och bajsade inne, både en, två och tre gånger FAST jag i snitt var ute 8-9 gånger per dag)
• hon hoppade glatt upp på alla kunder som kom, mindre roligt för vår IT-kille som inte är så himla glad för "vilda" hundar
• för att få min uppmärksamhet, så sprang hon runt bordet och försökte "fånga" min kollegas högerhand, medans hon jobbade med datormusen
• hon lät betydligt mycket mer än nu, framför allt när någon av oss försökte prata i telefon
• eller så körde hon tokryck, och jagade sig själv runt konferensbordet...

Som sagt, jag har oförtrutet jobbat på, passivitetstränat henne, burtränat henne, varit konsekvent med vad som accepteras. Pedagogisk alla gånger, njaaaa... jag har vrålat många gånger. Har långt ifrån gjort rätt sak i rätt ordning. Men jag har inte slutat jobba vidare. Och jag har med glädje tagit emot all hjälp och peppning jag fått längs vägen.

NU skördar jag verkligen framgångarna. Zoë är 2 år och är en väldigt temperamentsfull hund, men samtidigt oerhört följsam. Det är så uppenbart när jag tittar tillbaka vad jag sa förra sommaren i samband med look-alike-tävlingen, varför Zoë och jag var så lika. Förutom att jag gladeligen sa i tv att vi båda hade ADHD... (med glimten i ögat såklart) så citerades jag i tidningarna med följande:

"Vi har massor av energi och kommer inte så bra överens, det är en ständig kamp om vems vilja som ska gå igenom."

Jag kan inte annat än säga att jag minsann visade mig vara mest envis. För idag har jag en alldeles ljuvlig hund som kommit till ro. Hon älskar sin bädd på jobb, och går inte upp från den annat än om det är någon av hennes två "favorit-kunder" som helt enkelt måste hälsas på. Men jag kan med handen i riktning mot korgen få henne att gå och lägga sig på studs. Och stanna kvar där.

Mina kollegor har senaste veckorna påpekat "vad är det som hänt med hunna-blävern?" (det skånska jobbsmeknamnet) "du tar ju död på henne med allt viltspårande och lydnadsträning!" Vad det i mina ögon handlar om är att hon ÄNTLIGEN har landat. Jobb är vila, fritid är arbete och bus!!

Och som stammis-pendlare på bussen mellan Kristianstad-Malmö så har Zoë blivit tjenis med de flesta av busschafförerna. Hon får en godmorgonhälsning som alla vi andra. Och i morse sa chaffören, "det är en väldigt lydig hund du har!" WOW – vad stolt jag blev. Jag? Zoë? Lydig hund?? Visst, hon går exemplariskt i koppel, är numera väldigt tyst till vardags, reagerar på sekunden på ett Nej. Och även på bussen har min plan varit att hon ska varken synas eller höras där. Tar jag upp två säten (favoriten är att ligga på handduk på sätet närmst fönstret) med min hund, så ska de ialla fall inte ha något att påpeka angående hennes uppförande... Och i dag fick vi högsta betyg!

Nu är Zoë inte helt utan problem. :-) Långt ifrån!! Men vardagen kan jag verkligen sätta ett "check" på. Fungerar bättre än jag kunnat drömma om. Hundmöten – inga problem, gå i koppel – inga problem, passivitet – inga problem, inkallning – inga problem, "mattes-nej-är-ett-NEJ" – inga problem.

• Stora perrosamlingar, fungerar mindre bra. Där går hon fortfarande upp i stress och kan då tjafsa även med kompis-hundar. Just för att hon är inne i sin stresstunnel.
• Dominanta tikar som vill fostra henne, viker hon bara för de som fostrat henne sen valp (Bella & Blossom), resterande är som tändvätska för henne. Här måste jag förekomma henne och punktmarkera.
• Fullt ös medvetslös-attityden har lurat mig många gånger. Nu har jag lärt mig att även Zoë kan ta slut och när hon gör det, så tar hon TOKSLUT och blir oerhört lättantändlig och störningskänslig mot andra hundar. Hon behöver inte vara i händelsens mitt hela tiden, och det ligger på mig att hushålla med hennes energi och sätta henne på paus.

Jag ville summera detta här, dels för min egen reflektion och dagboksanteckning. Men också för alla er andra som kämpar på med era valpar & unghundar. GE INTE UPP!! Fortsätt bara oförtrutet vidare framåt, framåt. All tid ni lägger nu har ni tillbaka mångfaldigt längre fram.

Kommentarer
Postat av: Margareta

Ja, du Katarina. En perro är en speciell hund så klart. En god vän till mig som har en gosse med ADHD har hela tiden sagt att Ginnis liknar honom. Men trägen vinner. Det har jag också märkt. Ska bli spännande att se om Zoë skäller ut Ginnis även i liten skara.Det kanske går att muta dom med vin?

Kram, Margareta

2011-09-23 @ 13:36:14
URL: http://www.ginnis.aberlours.se
Postat av: Petra Merci & Ester

Fantastisk sammanfattning. Ni har lyckats jättebra.

Kram Petra

2011-09-25 @ 13:50:28
URL: http://nogg.se/lufsen

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0