Söta Zoë - SE UCH Aberlours Brilliant Career

Det har varit och är sommar och semester. Darling Cornelia fick en hel vecka med sin älsklings Zouwi (Cornelias utal, hon är ju bara 2.5 år...) Jag har haft en härlig semester (och dessutom en vecka kvar...) och är så glad för alla dagar jag fått tillsammans med syster yster och hennes underbara ungar.


Cissi och Jonathan


My Girl - Cornelia. Och Zouwis största fan.


Som ääääälskar vanlijglass.

Nu börjar allt smygstarta igen. Syster har åkt hem, det är bara en vecka kvar för egen del, och behovet av att summera och plannera framåt har infunnit sig.

Zoë då - what about her... Jag har fått ett bryskt uppvaknande :-) om att det är fortfarande Zoë jag har i andra ändan av kopplet. Zoë är allt eller inget. Hon har varit ljuvligt mjuk i 3 månader och jag har på den tiden lyckats förtränga hur tuff hösten var. Men eftersom Zoë lever som min skugga och dessutom är i sin sinnesstämning en fullständig spegel av min status så har det verkligen märkts tydligt sista månaden. Förutom att hon då bara är en hund :-) och dessutom har en hormontopp som ettåring... Och långt ifrån färdig som hund...

Jag hade tron om att om man bara går en Lydnad 1 kurs hos Petra Staaf plus en intensiv dag, då är det väl bara att sätta igång med att tävla efter det. Nja. Så är ju inte riktigt i verkligheten. Så med detta så får jag kasta in handduken för KM i Gränna. Jag kommer, Zoë kommer, vi kommer beundra alla andra men vi behöver en hel del tid till för att landa i vardagen och få tillbaka bus och glädje i träningen.

I min välvilja att se till att miljöträna Z i alla möjliga situationer har jag utsatt henne för situationer då hon gått upp för högt i stress. Och jag har inte förrän nu insett detta. Då hon nu hur lätt som helst tänder till igen. Framför allt är det vallingsinstinkten som blommat ut. Eftersom hon fortfarande är väldigt yvig och studsig så vill jag inte att hon är med syskonbarnen och leker. Så då har det varit koppel på som gäller. JÄTTEJOBBIGT anser Zoë. Och inte bara det. Hon in princip gurlar av stress av att sitta vid sidan av och titta på. När vi kom upp till landet och Jonathan, Cornelia sprang runt och lekte samt jag, syster och hennes sambo Ali parkerade oss i trädgårdsstolarna, så gick det hur bra som helst att släppa Zoë. Hon strosade runt barnen och såg bara till att hålla koll på dem. Så länge hon hade koll var hon nöjd. När hon trampade på leksakerna så kunde Jonathan skrika "Stick Zoë, du är i vägen" och hon lunkade iväg och lade sig i en hörna istället... När pussarna blev för många så kunde Cornelia säga "Nu räcker det Zouwi" och puttade undan henne. En helt annan sida av Zoë. Men å andra sidan så har jag ju inte haft möjlighet att "miljöträna" henne med massa busande barn. Ännu...

Planen är nu att jag ska återinföra burträningen för hjälpa henne att koppla av i för henne stressande situationer, dvs mycket barn, mycket rörelse, mycket bollar och dessutom folk som badar... Och förutom det måste jag en gång för alla få bukt på hennes studsande (läs hoppande) och skällande som nu på senare tid eskalerat (pga stress och frustration). Så backa tillbaka ett par steg och fokusera på att hjälpa Zoë att slappna av och få upp kontakten mellan oss igen. Sen jobbar vi vidare mot vår tävlingspremiär.

Vårt största problem med lydnaden är att Zoë har så fullt upp med att hålla koll på vad alla andra gör och jag är helt enkelt inte tillräckligt rolig. Och jag har så fullt upp med att koncentrera mig med att säga kommando, göra en väl avvägd hjälp, klicka vid rätt tillfälle, godisbelöna och dessutom förstärka med lek när det blir riktigt bra.. Alltså, min simulankapacitet är något seg.... Jag får helt enkelt inte koncentrera mig så utan leka mer... Är det bara jag som tycker det är så jobbigt???

Efter någon veckas misströstan och support av Susanne att jag skulle tagga ner på mina krav på mig själv och min hund :-) så fick jag oväntad hjälp av Cocos, Ceasar och Helene i helgen. Vi träffades i rekan i helgen och hamnade i hennes trädgård och pratade pratade. Och Zoë busade, rörde sig konstant (det är inte konstigt att hon är så smal, prova själv att vara i konstant rörelse i 5 timmar...) och tyckte att Cocos och Ceasar var tråkiga som inte hela tiden ville leka med henne. När Helene till slut bestämde sig för att få tyst på Zoë så skällde Z bara tillbaka på alla korrigeringar. Irritationen kom (inte bara jag som blir det med andra ord) och i och med det så slöt Cocos upp för att hjälpa matte. Och Zoë åkte på en ordentlig näsbränna. Det tog några skällvarv till på 5 minuter, men SEN gick luften ur henne och hon gick längst bort i trädgården och lade sig. OCH slappnade av. Första gången på 5 timmar!!! Hon var uppe och gick ett par gånger efter det men det var en helt annan hund. Udden var bortslipad. Hon hetsade ingen. Hon bara strosade. LJUVLIGT att se. Denna stämning har stannat kvar i henne. Mer eller mindre.

Idag slöt vi upp igen för en promenad vid Arrie-sjön. När vi möttes så duckade Z direkt för Cocos. Och hon tog det försiktigt försiktigt till en början. Men det är ingen rädd hund jag har. Hon fattar att Cocos bestämmer, men hon kan väl fortfarande vara lekkamrat, eller??? Så länge Cocos accepterar det så ok, men säger hon till så kryper Z direkt.

Det blev en uppsats detta, men jag måste bara berätta om en sista sak innan jag sätter punkt. (Det var ju ändå ett tag sedan jag skrev)

Förutom skall och vall-stress så har jag märkt en annan sak med Z. Jämnåriga/yngre hundar som hon träffat sedan innan, Smilla och Donnie, försöker hon direkt sätta på plats när hon är i koppel. Gör sitt försök att hitta en dominans. Jag korrigerar henne från detta och med Smilla idag så gick vi en runda med dem i koppel innan vi släppte dem. Och då gick det hur bra som helst. Men just i första kontakten så spänner Zoë hela sitt självförtroende.

Hur går det med alla ni andra med ettåringar från Gessle-kullen? Och alla andra med tikerfarenhet. Dela gärna med er!!!

Slutligen, så vill jag bara säga att jag har klättrat upp igen från min självömkan, det är bara att kämpa vidare. You live and learn. Och är det något som är intressant med hundarna så är det att får man inte koll på sig själv och sina reflexer och humör, så når man inte heller fram till hunden...

Tjing!