Söta Zoë - SE UCH Aberlours Brilliant Career

Idag var Zoë och jag och tittade på knattefotboll. Systerson Daniel hade match och jag hämtade upp honom och brorsan Martin där, eftersom de skulle sova över hos mig i natt. Min friskus syster och svåger springer midnattsloppet i Göteborg i kväll... De två är långt ifrån köttbullar med andra ord! :-)

Ialla fall. Jag blev så glad, för Zoë skötte sig strålande. Det var match på både planen framför och bakom oss. Zoë, på sitt egna sätt, höll koll på båda bollarna, MEN hon gick inte upp i stress. Hon satt fint bredvid mig, låg ner mellan varven. Och kunde till och med kosta på sig att slänga sig på rygg så jag kunde klia henne. YES!!! Än är inte loppet kört för oss. :-)

Att hon sen har tagit tre steg tillbaka när det gäller det här med att simma.... är en helt annan story.... Härom dagen var Björn, Max, Neo, Zoë och jag ute och gick runt dammarna vid Åstorp 5 (vid Järavallen). Neo är världens coolaste badanka. Zoë däremot tycker det är JÄTTEläskigt när hon inte bottnar. Hennes lösning på det hela – stå och gurgla och på sin höjd flyta som en groda innan hon snabbt tog sig tillbaka till strandkanten. Vad har hänt med henne??? Jag tycker ändå att jag tidigare i våras såg några simtag. De verkar vara totalt bortglömda nu.

Idag kastade vi tennisbollar till henne i dammen på fältet. Där låg de och flöt och Zoë stod med vatten upp till magen och gnydde... Hmmmm... Bollarna fick helt enkelt flyta in till kanten medan vi testade agilitybanan under tiden. Med köttbulls-hjälp behärskar hon hindret, tunneln, däcket och slalom. Fast när sedan Martin och Daniel ville köra hela banan så ville Zoë definitvt inte slappna av.... Hm... fast jag är så glad över fotbollsmatchen att jag inte låter mig bry mig om agilityåskådningen...


Söta monstret har åkt ner-cabbat här om dagen (jag fick en överraskiningsfest på min födelsedag... ) Se som hon njuter...


Medans jag gömde mig vid överraskningschocken, så njöt Zoë av uppmärksamheten och var på väg ut över framrutan...
Jag lovar hon levde loppan hela festen igenom och provsmakade både grillat direkt från tallrikarna och marängtårta... Hmmm... Zoë gillar nog överraskningar mer än jag gör...



Och mitt lilla jordmoster har även idag varit ute och kollat krukorna. Suck!! Man kan inte annat än älska henne!

Zoë, pappa Manne, Bibbi, Thea, Chica, Nelson och Smilla med familjer. Utanför bild hamnade Bruno, Casper och Neo. Och Chad kunde inte komma. Bilden är lånad från Aberlours.se

Vi har varit på kennelträff på Rådalens BK. I söndags kunde man se massor av krylliga hundar på en och samma gräsmatta, vita, bruna, svarta huller om buller. Vad roligt att 9 av 10 syskon från Zoës kull var samlade. Och dessutom pappa Manne & mamma Blossom.

Det var en tuff söndag för mig och Zoë. Definitivt en bekräftelse på att jag måste jobba på i små små steg med att passivitetsträna miss Z. Sen gjorde jag inte det lätt för mig genom att ha Zoë "utlånad" till Susanne och att jag kom med "andan i halsen" i princip direkt från 6.15 flyget från Stockholm, via Malmö. Men vad gör man inte när man försöker hinna med så mycket som möjigt i livet... (kan det vara jag som stressar Zoë???)

Men jag ska nog få bukt med detta, ett steg i taget. Till vardags, hemmavid, i stan och på jobb, kan jag inte påstå att jag känner av några problem. På jobb är hon platslagd bakom mig där hon har sin korg och sina saker. Och idag fick jag en bekräftelse då vi har haft två besök och Zoë inte visade intresse av att hälsa utan låg kvar i sin korg. Ingen tillstymmelse till varva upp. Skönt. Från och med nu kommer jag också vara konsekvent med att inte heller hemmavid låta henne hälsa fritt när jag får besök. Jag måste kontrollera det.

Det är framför allt när vi är i sammanhang med mycket hundar, då jag själv tappar fokus på Zoë, som hon går upp i varv. (När jag egentligen själv stimmar upp...) Och när hon väl går upp i varv är det tufft för mig att få henne att varva ner. Då måste jag gå ifrån sammanhanget för att vi ska hitta tillbaka till varandra. Nästkommande utmaningar är att behålla henne lugn i Gränna och på Sofiero. Behålla lugnet och fokus på Zoë. :-)

Förutom att jag i söndags kämpade på (utan någon större framgång) med att få Zoë att varva ner, hann jag även med "slyngel-lydnad" och prova på viltspår. Jenny Linderoth höll i lydnaden, och de övningarna kände jag igen. Dock alltid nyttigt att träna, och när vi höll på med detta så hade jag definitivt en bättre kontakt med Zoë och en inte fullt så uppvarvad hund. Roligt var det också att prova på viltspår. Vi var först ut och det gick väl rätt ok. Zoë tappade lite fokus på spår när det helt plötsligt även dök upp harlortar... men hon hittade tillbaka och det var kul att se hennes första reaktion på klöven. Vilka revor hon körde, men så nyfiken hon var!!! Med lite lek fick jag till slut fram henne att nosa och efter en liten stund även att ta den i mun. Så jag håller med dig Björn, det får vi köra fler gånger. Och jag tror nog vi utan större problem får med oss Anna och Buster. :-)

Gulliga Helene, Susanne, Susanne, Maritha och syster yster för alla hejarop, kärleksförklaringar och hjälp på vägen.

Det har varit och är sommar och semester. Darling Cornelia fick en hel vecka med sin älsklings Zouwi (Cornelias utal, hon är ju bara 2.5 år...) Jag har haft en härlig semester (och dessutom en vecka kvar...) och är så glad för alla dagar jag fått tillsammans med syster yster och hennes underbara ungar.


Cissi och Jonathan


My Girl - Cornelia. Och Zouwis största fan.


Som ääääälskar vanlijglass.

Nu börjar allt smygstarta igen. Syster har åkt hem, det är bara en vecka kvar för egen del, och behovet av att summera och plannera framåt har infunnit sig.

Zoë då - what about her... Jag har fått ett bryskt uppvaknande :-) om att det är fortfarande Zoë jag har i andra ändan av kopplet. Zoë är allt eller inget. Hon har varit ljuvligt mjuk i 3 månader och jag har på den tiden lyckats förtränga hur tuff hösten var. Men eftersom Zoë lever som min skugga och dessutom är i sin sinnesstämning en fullständig spegel av min status så har det verkligen märkts tydligt sista månaden. Förutom att hon då bara är en hund :-) och dessutom har en hormontopp som ettåring... Och långt ifrån färdig som hund...

Jag hade tron om att om man bara går en Lydnad 1 kurs hos Petra Staaf plus en intensiv dag, då är det väl bara att sätta igång med att tävla efter det. Nja. Så är ju inte riktigt i verkligheten. Så med detta så får jag kasta in handduken för KM i Gränna. Jag kommer, Zoë kommer, vi kommer beundra alla andra men vi behöver en hel del tid till för att landa i vardagen och få tillbaka bus och glädje i träningen.

I min välvilja att se till att miljöträna Z i alla möjliga situationer har jag utsatt henne för situationer då hon gått upp för högt i stress. Och jag har inte förrän nu insett detta. Då hon nu hur lätt som helst tänder till igen. Framför allt är det vallingsinstinkten som blommat ut. Eftersom hon fortfarande är väldigt yvig och studsig så vill jag inte att hon är med syskonbarnen och leker. Så då har det varit koppel på som gäller. JÄTTEJOBBIGT anser Zoë. Och inte bara det. Hon in princip gurlar av stress av att sitta vid sidan av och titta på. När vi kom upp till landet och Jonathan, Cornelia sprang runt och lekte samt jag, syster och hennes sambo Ali parkerade oss i trädgårdsstolarna, så gick det hur bra som helst att släppa Zoë. Hon strosade runt barnen och såg bara till att hålla koll på dem. Så länge hon hade koll var hon nöjd. När hon trampade på leksakerna så kunde Jonathan skrika "Stick Zoë, du är i vägen" och hon lunkade iväg och lade sig i en hörna istället... När pussarna blev för många så kunde Cornelia säga "Nu räcker det Zouwi" och puttade undan henne. En helt annan sida av Zoë. Men å andra sidan så har jag ju inte haft möjlighet att "miljöträna" henne med massa busande barn. Ännu...

Planen är nu att jag ska återinföra burträningen för hjälpa henne att koppla av i för henne stressande situationer, dvs mycket barn, mycket rörelse, mycket bollar och dessutom folk som badar... Och förutom det måste jag en gång för alla få bukt på hennes studsande (läs hoppande) och skällande som nu på senare tid eskalerat (pga stress och frustration). Så backa tillbaka ett par steg och fokusera på att hjälpa Zoë att slappna av och få upp kontakten mellan oss igen. Sen jobbar vi vidare mot vår tävlingspremiär.

Vårt största problem med lydnaden är att Zoë har så fullt upp med att hålla koll på vad alla andra gör och jag är helt enkelt inte tillräckligt rolig. Och jag har så fullt upp med att koncentrera mig med att säga kommando, göra en väl avvägd hjälp, klicka vid rätt tillfälle, godisbelöna och dessutom förstärka med lek när det blir riktigt bra.. Alltså, min simulankapacitet är något seg.... Jag får helt enkelt inte koncentrera mig så utan leka mer... Är det bara jag som tycker det är så jobbigt???

Efter någon veckas misströstan och support av Susanne att jag skulle tagga ner på mina krav på mig själv och min hund :-) så fick jag oväntad hjälp av Cocos, Ceasar och Helene i helgen. Vi träffades i rekan i helgen och hamnade i hennes trädgård och pratade pratade. Och Zoë busade, rörde sig konstant (det är inte konstigt att hon är så smal, prova själv att vara i konstant rörelse i 5 timmar...) och tyckte att Cocos och Ceasar var tråkiga som inte hela tiden ville leka med henne. När Helene till slut bestämde sig för att få tyst på Zoë så skällde Z bara tillbaka på alla korrigeringar. Irritationen kom (inte bara jag som blir det med andra ord) och i och med det så slöt Cocos upp för att hjälpa matte. Och Zoë åkte på en ordentlig näsbränna. Det tog några skällvarv till på 5 minuter, men SEN gick luften ur henne och hon gick längst bort i trädgården och lade sig. OCH slappnade av. Första gången på 5 timmar!!! Hon var uppe och gick ett par gånger efter det men det var en helt annan hund. Udden var bortslipad. Hon hetsade ingen. Hon bara strosade. LJUVLIGT att se. Denna stämning har stannat kvar i henne. Mer eller mindre.

Idag slöt vi upp igen för en promenad vid Arrie-sjön. När vi möttes så duckade Z direkt för Cocos. Och hon tog det försiktigt försiktigt till en början. Men det är ingen rädd hund jag har. Hon fattar att Cocos bestämmer, men hon kan väl fortfarande vara lekkamrat, eller??? Så länge Cocos accepterar det så ok, men säger hon till så kryper Z direkt.

Det blev en uppsats detta, men jag måste bara berätta om en sista sak innan jag sätter punkt. (Det var ju ändå ett tag sedan jag skrev)

Förutom skall och vall-stress så har jag märkt en annan sak med Z. Jämnåriga/yngre hundar som hon träffat sedan innan, Smilla och Donnie, försöker hon direkt sätta på plats när hon är i koppel. Gör sitt försök att hitta en dominans. Jag korrigerar henne från detta och med Smilla idag så gick vi en runda med dem i koppel innan vi släppte dem. Och då gick det hur bra som helst. Men just i första kontakten så spänner Zoë hela sitt självförtroende.

Hur går det med alla ni andra med ettåringar från Gessle-kullen? Och alla andra med tikerfarenhet. Dela gärna med er!!!

Slutligen, så vill jag bara säga att jag har klättrat upp igen från min självömkan, det är bara att kämpa vidare. You live and learn. Och är det något som är intressant med hundarna så är det att får man inte koll på sig själv och sina reflexer och humör, så når man inte heller fram till hunden...

Tjing!

Någon timme gammal...

Tänka sig att lilla bullen redan är ett år. Ett helt vansinnigt roligt år har det varit. Till en början höga berg och djupa dalar. Men sedan jag börjat få grepp om denna fantastiska individ så blir det bara bättre och bättre. Och under hela tiden har jag skrattat. Man kan inte göra annat åt charmigt underbart söta Zoë. Puss på dig min älsklingsköttbulle, bruna sparris, chokladpralin.

GISSA om det var varmt att springa runt en gräsmatta i 35 graders solgassande värme... Men vad gör man inte för att visa Zoë för världen. Om hon var en räka i maj i Hässleholm så kan till och med jag nu konstatera att hon var en sparris i Tvååker. Jag bockar och bugar för motståndet. Söta Zoë hade inte en chans jämfört med fina Bibbi som i princip är färdigväxt. Efter släta ettor och tredje plats båda dagarna i juniorgruppen så kan jag bara höja hatten för fina Bibbi som blev BIM på lördagen. Grattis!!!

Glädjs gör jag också åt Susanne som fick otroligt fin kritik för uppfödargruppen; Zoë, Bibbi, Pepsi och Molly. Både inför den danska och spanska domaren. Detaljerad rapport och bilder hittar ni på http://blogg.aberlours.se/#category0.

Omdömmet om Zoë var följande:

Fredag, dansk domare Kim Bay: Korrekt storlek. Utmärkta proportioner. Feminint skuret huvud med bra uttryck. Korrekt bett, hals och skuldra. Utmärkt överlinje. För åldern ok kropp. Korrekta vinklar. Korrekt päls och struktur. Utmärkta rörelser framifrån och från sidan. Något trång bak.

Lördag, spansk domare Gascunana Guillamon: Bitch of very appealing colour. Nice head and expression. Good proportions. Need to tide up because her structure is very tender. The move quite close behind. Should be more confident in the ring.

Kuriosa var att jag på lördagen fick tipset av domaren att socialiseringsträna min hund mer, då hon var så blyg... Vad som i själva verket hände var att Zoë blev distraherad precis när vi ställde upp oss i ringen och JAG klarade inte av att få tillbaka hennes fokus. Att sedan vi var först ut var lite oturligt. För när jag försökte peta för mycket på henne för att ställa upp sig fint så ville hon INTE ALLS längre. På fredagen däremot fick jag till det att få henne att stå utan hjälp, vilket JAG var nöjd över. Att jag sen inte riktigt får lov (för Z) att peta för mycket på benen är helt ok. You live and learn. Än så länge är vi noviser i detta. Det tar sig för varje gång.

Överlag så är bedömningen på Z bra. Hon är bara så jäkla spinkig. Jag får faktiskt sluta kalla henne bullen och istället gå över till min lilla bruna sparris. När vi kom hem efter lördagens utställning så åkte pälsen av. Nu ska vi njuta av värmen, baden och se till att göda & muskla lilla vovven. Är det nån som är köttbulle så är det snarare matte... :-)



Två jättedåliga bilder på min bruna sparris. Men jag accepterar underkänt i utfodring av hund... :-) Förbättring utlovas! Dessutom jobbar vi vidare på lydnad och spår och återkommer i ringen nästa år.

Jag är helt SLUT idag. Vad trodde matte, att jag skulle acceptera att sitta i en bur på hjul, kopplad efter den mest långsamma cykel som fanns på Ven!!!??? :-) (Matte har dålig kondis och menade på att jag med kärra faktiskt vägde lite extra...) När då småkillarna körde race-tempo och jag såg det som min livsuppgift att samla ihop flocken. Med hela mitt röstregister lät jag matte förstå mitt missnöje. Gny, klagande prat, bestämda skall och slutligen hysteriska hyena-skrik... Resten av Skånes befolkning som också var och cyklade på ön, blängde på min matte och tyckte jättesynd om mig, såklart. Vad har människan gjort, satt en stackars hund i bur? 

Den enda gången jag kände mig något sånär nöjd var när matte fått upp lite tempo (lite, inte mycket...) och Martin och Daniel förbarmade sig och cyklade bredvid mig. DÅ var alla samlade och jag kunde till och med kosta på mig att slappna av för en microsekund. Fast pojkarna tyckte det var en tråkig takt (jag förstår dem) och satte snart av igen. Jag hörde de viska till min matte att det var lite pinsamt att jag höll sånt jäkla väsen. Men hallåååå!!!! Prova själv att sitta instängd och inte få vara med i racingen!!!

En man cyklade upp jämsides med matte, på väg att cykla förbi henne då, och berättade att han också hade försökt sig på cykelsemester med hundar i kärra. Och att även dem hade ljudligt visat sitt missnöje med att vara sist, men när de hade satt den värsta hunden (!!!????) på flaket framtill så var det knäpp tyst. Det hade något med att leda flocken. Ha!!! Han har fattat!

Matte satt i tankar medans jag skrek. Helt plötsligt insåg hon vad Susanne hade menat med Ella när de var ute och paddla kanot. Att Ella hade kastat sig i vattnet och simmat för livet för att samla in kanoten framför. Hahaha... Vid betydligt bättre mod känner hon sig också nu när vi läste (matte hade högläsning för mig) kommentaren att även ni hade försökt er på hundkärra bakpå cykel. Försökt.

Ella, det är go i dig också. Jag vill med detta uppmana ALLA Sveriges perros att INTE acceptera bur på hjul efter cykel. LJUDLIGA PROTESTER!!! Det får även den mest bestämda matte att vackla. Själv lyckades jag övertyga matte att lämna in cykeln i hamnen vid Kyrkbacken och gå hela vägen tillbaka. :-) Dock hade vi både badpaus och kaffepaus då vi mötte upp vårt sällskap. Och ön är inte den största... Så det gick ingen nöd på oss. Dessutom fick matte en charmig rosaton på axlarna och näsan... Av solen, inte genansen. Men - JAG VANN!!


Båten var toppen. I vanlig ordning så blev jag kompisar med alla som fanns i närheten...


Kärlek kan man aldrig få för mycket av.


Daniel, jag och Ulli-Gulli.


Det fläktade härligt. Jag kom på att om jag kilade ut nosen i gattet under reglingen så fladdrade det härligt i läppen.


Den förbenade kärran som jag tvingades åka. Ett tag.


Tills vi kom till vackra kyrkbacken. Då slapp jag.


Matte och jag försöker varva ner. Här är vi dock rätt spända båda två...


Men lite svalkande glass (och Hof & lunch för matte) så blev vi till slut på soligt humör igen.

Och på vår promenad till badet så hann vi njuta både av vackra hus, natur, gula cyklar (på avstånd) och soligt väder...





Lön för mödan. Solbad.

För er som undrar, matte har haft tankarna på annat håll och har varit jättekass på att uppdatera. Men nu så har jag fått igång henne igen. Mycket har hänt sedan sist. Se detta som ett fotoalbum-version av en blogg.

Jag fick min utlovade koppelfria helg i Småland. Ljuvligt. Dock så utmanade matte mig med resan dit och hem. På vägen till Växjö så var det i och för sig inget byte, men knökfyllt tåg och hundar huller om buller. Det slutade med att jag låg i mattes knä och körde charmattack med grannen... Vägen hem, 4 byten!!! Då hade jag fullt upp med att inte bli av med matte. Allt som oftast hissades jag upp under armen och fick skjuss ner för rulltrapporna... Puh. Tur att jag vilat mig dagarna innan hemresan...


Jag inledde starkt med att sova mig igenom hela bröllopet. Ibland under filten. Ibland kant i kant med filten. Då hade jag i och för sig haft HIMLA roligt med att samla champagne korkar. Jag hittade en hel kopparkittel full. De hämtade jag och fick minsann igång både matte och Mie med lite inomhus apport...


Sen fick jag testa tassarna... Ljuvligt!!! Vem bryr sig att det duggregnar??


Fladdermus, eller bara en väldigt glad perro med stora öron?


Kom igen matte!!


Tjoho, jag visar vägen tillbaka!!!


Jag vet inte riktigt vad jag försökte fånga här. Mer än ögonblicket kanske. Kul hade jag iallafall på min koppelfria helg i Småland. OCH jag lyckades övertyga matte att jag inte alls behövde träna lydnad... Skål på det. Och tack Vickan!!


Sen var det midsommar. Söta Hugo med följe bjöd in till en heldag + övernattning med massor av folk, ungar och hundar. Vilket tempo, stim och bus. GISSA om jag blev matt av detta.


NÄSTAN lika söt som Hugo är Donnie. Vi fick ett smeknamn han och jag - Miss Z and her toyboy. Gulligt eller hur!?


Morris tror han ska få chansen på mig. Jag ser honom bara som något att tugga på...


Under tiden underhöll Donnie sig sjäv... rulla runt...


... tugga på badmintonbollar...


OCH hetsa igång mig att jaga ifatt. FORT går det!


Tillbaka i stan så gosade vi en hel del i min korg. Jag gillar att leka med munnen...


... dvs tugga på mina gästers ben.


Å andra sidan så bjuder jag mer än gärna in att tugga på min överläpp.


Men NÅN gång emellanåt tog vi faktiskt paus. Fast vi mer eller mindre bosatte oss i min korg. Den är mysig.


Here we go again!


Ni förstår väl att lille Donnie var naggande god!!!

Sista dryga veckan så har jag mest slappat. Matte har avlutat på jobb så vi kan ha semester. Vår första ihop. Lite väl mycket slapp har det blivit. Jag har blivit rastlös igen... Typ dampat mig. Men imorgon får jag hänga med till Ven. Matte, Ulli, Daniel och Martin ska cykla runt ön. Själv så får jag skjuss i en hundkärra. Något dopp och lite spring förväntar jag mig. Sen är det kurs på torsdag och utställning fredag-lördag. Så nu får jag minsann lite attention igen. HÄRLIGT!!!

Vi ses!

Det har varit jättekul att ha Smilla på besök, tycker både jag och Zoë. Lite konstigt var det att bara ha en hund med sig hem igår. Men ändå mysigt, för helt plötsligt ville Zoë ha MIN uppmärksamhet nu när hon inte hade Smilla att leka med. Idag har tiden mest gått åt att vila vila vila. (För Zoë, jag jobbar. :-) Och tur är väl det, för i eftermiddag tar vi tåget till Växjö för en koppelfri helg på landet. Bada, prommenader och träna lydnad står på schemat. Varvat med vila, vin & vatten. Ska bli jättemysigt.

Lyckliga hundar...


... en fantastisk fin kväll vid stranden nedan Järavallen.

Börjar Björn få upp farten. Bilder ligger på plats på: http://blog.backfamily.se/#home
Nu har jag, för tillfället, bara ett till önskemål till dig. Kan du inte dra över lite av dina perrobilder på en dvd till mig. Du har ju en skatt i din dator. Hinner du till ikväll? Du vet, otåliga Katarina...

Nu börjar Smillas besök lida mot sitt slut. I morgon ska hon få återförenas med familjen, och jag tror nog att hon kommer tycka att det blir toppen och väääääldigt skönt. Men Zoë och jag har verkligen gjort vårt yttersta för att hon ska få upptäcka och gilla vårt liv i Malmö. Hon är nog RÄTT sliten efter denna sk "semester".

Dagens program bestod av rask promenix över Limhamnsfältet med siktet mot Rönneholmsparken och en utomhuskonstert under Sommarscen Malmö. Med det ljuvliga sommarvädret som äntligen verkar komma så blev det en fantastisk upplevelse. Hundarna skötte sig exemplariskt. Dock tyckte de att musiken lät lite konstig i början och satt med vinklade öron båda två och försökte lokalisera och identifiera det konstiga ljudet. Efter en stund lade de sig till rätta på filten bredvid mig. Fram till första stycket var färdigt och alla applåderade. Upp for hundarna och skällde och ylade i kapp. Hahaha. Men vid tredje tillfället så hade de vant sig även vid det konstiga ljudet och satt mest och muttrade....


Söta vovvar på första utomhuskonserten.

Jag drack ett glas vin och hundarna slörpade vatten (även om Zoë var något sugen på att testa det som fanns i glaset...) Riktigt duktig var de på denna passivitetsträningen. Mellan varven försökte de brottas och när inte det gick/fick så sökte de kel på vars en sida av mig. Många skatt, leenden och pekande fingrar fick det krylliga gänget på filten...

På vägen tillbaka hem så blev det ett längre stopp på Limhamnsfältet. Vi träffade taxen Pepsi med kompisarna Maja, Moa och Trixie. Men innan öset på fältet satte igång så hann jag fånga de två töserna en sista gång:


Sådär fokuserade på mig.


Romantiskt poserande Smilla.


Realistiskt oposerande Zoë...


Kan man ana vem som ledde ta-fatt-mig-leken och vem som satt bredvid mig på bänken som ett litet sött kuttersmycke.

I morgon lämnar jag tillbaka Smilla och sen tänkte jag hålla lite lugnare takt på uppdateringen här på bloggen... :-) Kanske.

Igår fick Smilla uppleva stranden på det sätt som Zoë och Neo angriper den. För det är så det gör - angriper. Ännu en gång så var vi; Björn och jag vid stranden nedanför Järavallens ängar. Denna gång var även Gina med. I vanlig ordning så lade vi ut spår på ängarna på väg ner till stranden. Där fick de ligga till sig medan hundarna rusade efter pinnar och badade.

Smilla är betydligt försiktigare än de två andra, hon höll sig i vattenbrynet - eller ska jag säga "tångbrynet" - och tuggade gladeligen i sig tång. Zoë och Neo öste efter pinnen i vanlig ordning. Dock var Zoë något ilsknare denna gång när det gällde att försvara pinnen. Hon typ ÄGDE den. Men snälla Neo låter henne hållas. Så länge han får vara med och springa och skälla på henne och husse så mycket han vill... :-)

Den riktigt roliga underhållningen stod Smilla för igår. Vi försökte trigga igång henne med att vara med och jaga pinnar men hon trivdes bäst bland tången och tugga tugga tugga. Och ja Gina, visst kom det upp på mattan i natt. Tre mysiga kräkhögar vaknade jag till... :-) Tur med ryamatta, fläckarna bara "försvinner"... Nåja, det roliga igår var då att vid ett tillfället, med Smilla lufsandes vid oss och knappt blöt, så drog Björn iväg pinnen. Zoë och Neo hängde inte med och stod kvar och stirrade på Björn. Kasta då, typ!! Vad hände, jo SMILLA körde iväg från ingenstans och hämtade pinnen. What!! Vart reagerade hon från?? Kul var det ialla fall!!

Helt plötsligt ville hon vara med. En liten stund. Men så kom de genomblöta vildbasarna. Då struntade hon i pinnen igen och återgick till att tugga tång. En sista gång försökte hon vara med, vad hände då? Jo, Neo sprang RAKT PÅ HENNE så Smilla stackaren vurpade och hamnade under tången/vattnet. Som jag skrattade, hahahaha!!! JÖSSES vilken hysteriskt komisk syn. Det roliga var att Smilla rusade upp på stranden och fnyste och frynte och gjorde allt för att skaka av sig det obehagliga vattnet. Försökte till och med torka sig med hjälp av sanden. (Det uppskattade jag... ) Maritha med familj - gillar inte er hund vatten???

Efter en bra stund så gick vi tillbaka över ängarna och då ville Smilla vara med igen. Där gick leken ut på att jaga Neo, han var först, därefter Zoë och sist Smilla. Passade henne utmärkt.

Och bildbevisen på allt detta då? Det står Björn för - HEJA HEJA på att ladda upp på din blogg. Du får allt öka takten nu när du har fina kameran med och knäpper en 400 bilder per tillfälle... :-) Jag är såååå nyfiken. Du måste fått till fantastiska bilder på vägen tillbaka över ängarna. Så småningom hittar vi säkert bilder på följande länk: http://blog.backfamily.se/#home

Slutligen, spåren då? Jo, både Neo och Zoë fick 100 meter, vinkel, 100 meter, vinkel, 100 meter. Som båda satte som en smäck. Helt otroligt. Vi trodde de skulle vara för trötta efter urladdningen på stranden, men det är snarare att de blir bättre fokuserade på spår när de fått springa av sig ordentligt. Dessutom verkar dessa två hundarna ha outtröttlig med energi. Så länge vi är utomhus... Jag behöver väl inte påpeka att Smilla och Zoë dök i baken såfort vi kom hem och sov gott hela natten. Förutom Smilla som kräktes tång då. :-)

Neo, Zoë och Chad i fritt blås på en plaskvåt äng. Kul hade de iallafall.

ÄNTLIGEN blev Björn färdig med att lägga upp bilderna från lördagens avslutning på spårkursen, se http://blog.backfamily.se/#home

Idag har båda hundarna varit med på kalas i Ö Vemmenhög. Fia fyllde 34 år och det bjöds, precis som vanligt, på fantastisk mat. För oss människor, hundarna fick en kväll med fritt blås i en inhängnad trädgård på 5000 kvm. Mellan varven fick de ta paus i bilen. Men det var framför allt för att Smilla fick separationsångest från mig när jag satt i köket och hundarna var ute. Och helt plöstligt tog då Zoë efter och vi hade två pipande hundar bakom kompostgallret... Time out i bilen.

Men kul hade de med en bandyboll, en tennisboll och en westie - Morris.



Smilla ägde bandybollen...


... och Zoë härskade över tennisbollen.


Morris hade fullt sjå med att hänga med de snabba tjejerna.

Behöver jag tillägga att de är trötta nu? Under dagen var de hemma båda två och de är jätteduktiga. Verkade yrvakna när jag kom hem till lunch. Och inte var lägenheten riven heller. :-) Så jag kör nog den melodin. De har verkligen glädje av varandra!!

Imorgon ska Smilla få följa med när vi ska träna spår och lydnad tillsammans med Björn och Neo. Hon ska minsann få testa spår hon med. Rapport utlovas.

Zoë, som har det jobbigt med att ljudligt & tydligt uppfostra Smilla...

Igår var det sista gången på spårkursen hos Petra. Fyra tappra hundförare dök upp i det klassiska regniga sommarvädret. Men denna gången var jag ordentligt klädd, till skillnad från torsdags, med både gummistövlar och jacka. :-) Björn hade sin nya fina kamera med sig och fotade flitigt, så jag räknar med att det snart kommer upp bildbevis på: http://blog.backfamily.se/#home

Själv så har jag en hel del bilder på Zoë och syster Smilla, som flyttat in hos oss fram till torsdag, medan vanliga familjen är i Italien och firar lite semester.

Det är en hel del ljud i skällan hemma för tillfället. 90% av ljudet är det Zoë som står för. Hon måste ju lära Smilla vilka regler som gäller hemma i Malmö. ALLA leksaker, människor och matskålar tillhör Zoë. Hon har det inte så lätt Smilla, dock så är hon cool och ignorerar skällandes Zoë. Och Zoë bjäffsar och tittar på mig för att få hjälp... För sno från Smilla gör hon inte. Många gånger handlar det om denna leksak som är ABSOLUTA favoriten (ersättningspipis till Fågel Fenix...:-).


Knappt 10 cm lång liten tuggis som båda tjejerna siktar in sig på...

Om Zoë nån gång får tillbaka den så tar hon den i munnen och kastar tillbaka till Smilla, som glatt fortsätter tugga. Och Zoë ställer sig och skäller i frustration...

Men det är inte bara bråk om leksaker. En hel del brottningsmatcher hinner de med:





Och så vila. De börjar verkligen vänja sig vid varandra och kan sova både vid varandra, på varandra och i vars en hörna av lägenheten. Mysigt. Och du Maritha, Smillas bädd används både av Smilla och Zoë.

Igår var jag och tittade på Wilmas söta valpar. Helt klart är min favorit New Sensation, alternativt Beautiful Girl. Pluttarna, alla var ju söta!!!

Anna med Buster kom förbi Susannes hus och tänka sig, inte heller Anna var svårövertalad när det gällde vin. Varför inte grilla tillsammans allihopa? Sagt och gjort, 5 hundar och 6 flickor i varierande ålder vandrade ner till Annas lilla stuga i Fortuna. ALLDELES ALLDELES ljuvlig kväll var det med grillat, vin, hundar och skratt.

Tack Anna!! Jag är bara LITE avundsjuk på dig som har ett sånt sött litet smultronställe.


Alicia, Buster och Zoë.


Stooooora pinnen, lilla Zoë och så Buster som var helt förvirrad på vem av tikarna som egentligen löpte...


Vilket är fram och vilket är bak?? På Zoë då...


Buster och Blossom fick på avstånd stå och spana efter Zoë och Alicia.


Så här fint får man hundarna att sitta när man har grillat på utlottning. Power to the people!

Idag var det premiär för Zoës första simtag. Tidigare har hon tyckt det var lite läskigt att komma ut på djupt vatten. Men ikväll vågade hon släppa taget och went with the flow. Tänk vad en pinne kan göra...



Behöver jag tillägga att hon ligger och sover igen... :-)

Jag tror allt Zoë är tacksam att vi är på kontoret och jobbar denna fina söndag. Äntligen får hon en chans att ta igen sig... Sist det hände var i tisdags, för:

ONSDAG: spårträning och test av Kämpingestranden tillsammans med goldenkompis Tyson. Aningens för djupt tyckte Zoë. Kan också ha att göra med att hon fick ett par kallsupar när Taj var något för uppvaktande...

TORSDAG: lydnadskurs och för säkerhets skull spårtäning efteråt...

FREDAG: tjejmiddag hos Maritha och Smilla i Åkarp. Zoë och jag var inte hemma förrän två på natten... Duktiga tösten åkte pågatåg för första gången. Galant gick det.

LÖRDAG: spårkurs och så kompisen Tyson på passning. Passningen gick hur bra som helst, men när snuttan kände att hon bara var FÖR trött så tryckte hon in sig under fotpallen och väste till Tyson om han vågade sticka in nosen. Men det blev ännu en kväll då både jag och hunden höll oss uppe till två.

Nu har vi bara en gång kvar på spårkursen. Gårdagens övningar gick sådär. Tanken var att vi skulle prova 50 meter vinkel 50 meter vinkel 50 meter slut. Men vi hade lagt spåren för tätt och Zoë fick helt plötsligt upp grannspåret och vinklade in på det. Förvirring uppstod. :-) Men vad gör det när jag var med om en SÅ häftig upplevelse igår. Jag lade ut spåret till Jonas och Tova, och gick där och stegade i min egen värld. På en äng med gräs så högt att det gick upp till låren på mig. Och från ingenstans så hoppade ett rådjurskid fram. Två meter ifrån mig. Hon tittade på mig och sen travade hon i sakta mak iväg. Fantastiskt vackert djur. Och så häftigt att ha det så nära inpå.